Jag har en förkärlek för händer. Så vackra. Berättande. Krävande men samtidigt frågande och trevande. Varför kommer jag alltid tillbaka till händerna? Kanske för att en smekning även vidrör själen.
Varför älskar jag honom så mycket? Kunde hon svara på det skulle det hon känner inte vara kärlek, bara logistik. Kärleken är ett oförklarligt flimmer på skärmen, någonting man inte ska försöka begripa sig på, då förstör man bara allt. Hon älskar honom, punkt slut. Hon älskar hans händer, hans tystnad, hans skal, hans själ och hjärta innanför skalet, hans ögon, hans nerbitna naglar, hans sätt att ha sex med henne, hans skitiga sockor i tvättkorgen, hans tonfall när han säger vissa underbart smarta saker som han inte vet är underbart smarta, hans sätt att inte veta hur bra han är, en rådiamant som låg oupptäckt bland de andra gruskornen på marken tills jag snubblade över den, tur för mig.
ur Harhjärta av Maria Küchen
Har precis läst ut den boken och blev positivt överraskad både över handlingen och språket. Så starka och fina (och självklart svåra, alltid svåra) känslor som förmedlas. Länge sedan jag läste en så välskriven historia. Tänker inte kommentera ovanstående citat. Det talar rätt bra för sig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har alltid tänkt att fingrar säger väldigt mycket om hur en person är. Det går liksom alltid att hänga upp saker man irriterar sig på eller tycker om hos människor på hur deras fingrar ser ut. Längd, tjocklek, naglar, allt spelar in.
Vidare om att begripa sig på saker, som man enligt citatet inte alltid ska sträva efter. Måste protestera där.
Enligt mig ska man eftersträva att begripa sig på allt. En ev livets stora drivkrafter, enligt mig.
Skicka en kommentar