varför är frågorna alltid fler än svaren?

Ute i princip hela dagen idag vilket resulterat i en hel del färg i ansiktet, det känns om inte annat. Först långpromenad med lillebror N bland annat över Västerbron (bilden) igen och längs vattnet runt halva Söder. Ovanligt god lunch (couscous- och kycklingsallad med honung och timjan) på ett café på Bergsunds strand, annars blir jag ofta besviken när jag äter ute, tycker sällan maten är mer än okej. Senare fika med bror M (som inte förtjänar lille-prefixet längre :-)) och hans flickvän P på mammas och pappas uteplats. Alldeles för länge sedan vi sågs.

Annars var K, L och H hos mig igår. Det slog mig att trots att jag känt dem så länge finns en distans mellan oss som jag spontant skulle vilja ha bort. Men vid närmare eftertanke kanske inte. Jag har alltid sett mig själv som en person som har ett stort behov av att den där skölden alla människor har omkring sig ska behållas relativt intakt. Nu är jag inte så säker längre. Jag tycker ju om att träffa dem, men någonstans mitt i allt längtar jag bort, vet inte vart. Varför måste jag alltid förflytta mig en dimension och bli sådär betraktande? Varför är frågorna alltid fler än svaren?

Without You - Johan Liljedahl
(mäktig var K:s kommentar, jag tycker den är både mäktig och skör på samma gång)

rastlös. eller nåt.

Bild från en bildserie jag tog i veckan när jag för första gången testade kamerans funktion att fota motiv i rörelse. Det blev fina bilder.

Annars har jag ingen ro i kroppen; när jag är hemma vill jag åka till jobbet och när jag är på jobbet vill jag hem. På tunnelbanan och bussen vill jag sova men när väl kan och får vill jag det inte. Har inte lust till någonting riktigt någon längre stund alls. Bara vidare. Kanske kallas det rastlöshet. Eller något åt det hållet.

I'm scared of what you might tell me.
I see your mouth move but I don't hear
a word that you say.

I'm so sorry I'm not better at love.
just remember that this is us.

(Traffic Jam - Vega4) (ingen jättebra text men desto bättre sound, speciellt om man ger den några gånger)

dagens...

...bild(er):

...låt: är fortfarande Life Is Beautiful med Vega4

...citat: Vad är sanning och hur känner man igen en sanning när man har funnit den? Hur kan vi verkligen veta något? Finns det en jag, en själ, som vet och känner igen, eller är denna själ bara celler som samordnar varseblivningarna? Förändras verkligheten i grunden, eller är den fast och permanent? När man säger att något betyder något, vad betyder då ett sådant yttrande?

ur Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig

den absoluta gränsen går aldrig där man tror

Ofrånkomligen jämför man. Det är människans strategi, ett sätt att förhålla sig till allt utanför de egna gränserna. Kanske också ett måste för att prioritera och välja. Har man någonsin haft det bästa nöjer man sig inte med mindre!? Eller är det precis tvärtom? En annan sorts livets gåvor. Vad jag upplever som bäst kan ligga på en helt annan nivå för en annan människa. Begränsar man sina intryck minskar också risken för att man ska sakna/längta efter något annat. Så tror jag att det är iaf. Har man inte sett vad som finns på en viss sidoväg eller presumtiv huvudväg, visst kan man undra, men en del saker måste man uppleva för att kunna sakna eller för den delen veta att man inte är intresserad av att utforska mer. Jag vet inte var den absoluta gränsen för vad en människa kan föreställa sig går, och det måste naturligtvis variera, men i ena stunden har man ingenting, sedan öppnas plötsligt en dörr och man har mer än man kan ta hand om, mer än man kunnat ana existerade och mer än man någonsin bett om. Kanske. Fast man vet aldrig. Man inbillar sig att det finns garantier, trots att man innerst inne vet att för det som verkligen betyder något gäller alltid motsatsen. Det handlar inte om rädsla, utan om att leva i nuet. Den inställningen, som jag alltid hävdat att jag lever efter, går dock alldeles utmärkt att kombinera med längtan. En av mina största rädslor är att det inte ska finnas någonting att längta efter längre. Jag tror jag har snuddat vid det.

let the monsters see you smile

Kvällens och de närmaste dagarnas repeat-objekt:

Life Is Beautiful - Vega4

valda delar av texten:

life is beautiful

we live until we die

when you run into my arms

we steal a perfect moment

let the monsters see you smile

let them see you smile

and do I hold you too tightly

when will the hurt kick in

life is beautiful

but it's complicated

we barely make it

we don't need to understand

there are miracles

miracles

your life is beautiful

our hearts they beat and break

when you run away from harm

will you run back into my arms

like you did when you were young

will you come back to me

and I will hold you tightly

when the hurting kicks in

låtsasvuxen

Jag är bland människor jag inte känner, aldrig träffat förut. Skrämmer mig inte alls längre. Det är bra. Men jag känner att vi är på helt olika våglängder; de låtsas som om de vore så vuxna, pratar frostade köksluckor och medaljongmönstrade tapeter och priser på detsamma. Men även och mer om vilket uteställe som är bäst. Nä, låtsas är fel ord, de upplever och tror och tycker så om sig själva, men jag iakktar och tänker lilla vän, se på dig själv, vet du hur långt du har kvar? Fast alla yttre vuxenattribut finns där lyser tonåringen igenom och det är inget fel med det. Så länge man är medveten.

Vi tänker helt annorlunda, och ibland undrar jag, eller snarare tror och förundras över att vissa aldrig kommer längre. Oavsett ålder. Handlar väl om karaktärsdrag och personlighet då. Men jag vill hävda att det är någonting mer. Insikt, empati, emotionell intelligens, ödmjukhet, motsatsen till att hela tiden tänka jag, jag, jag...kan inte hitta det ordet. Men har man kommit över den spärren har man kommit längre än de flesta.

en lista jag snott från ett antal andra bloggare

9 favoriter

mat: kan inte säga en favoriträtt, det kunde man när man var barn, men det blir barnsligt nog något med köttfärs

band: coldplay, tror jag, de rör vid något speciellt i mig
serie: nip/tuck
bok: svårt att säga en, men...nej, än så länge ingen som berört mig som jag önskat, jag har höga krav
sport: gå och cykling ibland om vi snackar eget utövande, snackar vi åskådning får jag säga friidrott
årstid: vår, tror jag, sommar är ofta för varmt och vinter ofta för kallt, höst mä
veckodag: torsdag, tror jag
tid på dygnet: har nog ingen favorittid, varierar rätt grovt

8 första
bästisen: S (men den vänskapen varade bara mellanstadiet ut)
husdjuret: Felix, en guldhamster
piercingen: hål i öronen, tror jag var 11 eller 12
kärleken: hmm, får nog säga D fast det aldrig blev något
musiken: hade sovmusik när jag var ganska liten, bl a Celine Dion, kanske därför jag kom att gilla henne senare också
bilen: första jag körde själv var pappas dåvarande svarta V70, min favvo som sedan byttes ut
kyssen: någon som inte betydde något, minns inte ens vad han hette

7 nuvarande
humör: inte min favoritfråga...vad är alternativen? bra/dåligt? igår skulle jag nog sagt dåligt men just nu normalt, kanske...äh, jag tycker inte om den här typen av frågor, att definiera/gradera på en skala hur man mår, iaf inte att förklara det för folk
kläder: svarta nike-träningsbyxor (som jag borde slängt för länge sedan men tycker alldeles för mycket om för det), ljusrosa top och turkos- och blårandig peak-munkjacka
nagelfärg: genomskinlig (är det en färg?)
tid: 15:47
omgivning: omgivning och omgivning; jag är hemma
irritationsmoment: folk som går i bredd eller mitt i vägen i något som närmast kan liknas vid snigeltakt
tankar: just nu lite planerande inför morgondagen, typ, plus massa andra tankar...jag tänker alltid en massa

6 har-du-någonsin
brutit mot lagen: kört för fort någon gång och säkert något annat också, men inget allvarligt
blivit arresterad: nope
varit med på teve: ja, minns inte om det var aktuellt eller rapport men det var iaf om att jag testat ett nytt insulin, typ ungefär tretton år sedan
kysst en främling: jepp
busringt till någon: självklart, roades mycket av det en tid under min uppväxt

5 senaste
drycken: isvatten
bilturen: i lördags hem från landet på Färingsö med mamma och pappa
kyssen: i onsdags
gången du grät: imorse faktiskt, pga synergieffekt av två mejl (ett från mamma och ett från pappa, skickade med fyra minuters mellanrum oberoende av varandra) och av att jag lyssnade på Amy Diamonds It Can Only Get Better (kände redan igår att jag var väldigt emotionell, annars är det längre och längre mellan de faserna)

teve-programmet: nyhetsmorgon på tv4 eller svt:s motsvarighet (känner mig rätt färdig med båda två, och kollar sällan nuförtiden)

4 vem
pratade du med senast: en gammal man som ville ha hjälp med sin rullator uppför en rulltrappa i Västermalmsgallerian

gick du på bio med sist: H och L
ringde du senast: pappa
ska du träffa imorgon: A på hennes inflyttningsfest

3 saker
du kan höra just nu: en klocka som tickar, datorns fläkt och Anna Ternheim som sjunger No Subtle Men
du inte kan leva utan: insulin
du gör när du är uttråkad: om man verkligen är uttråkad gör man väl ingenting?! annars: ringer mamma eller går ut och går

2 människor
som du hatar: det är ett starkt ord som jag verkligen missbrukat och någorlunda lärt mig att inte, så jag är benägen att svara ingen eller ganska många vid vissa tillfällen, men det är inte särskilt konstruktivt att hata, även om det kan vara skönt ibland

du känt längst: mamma och pappa

1 person

du älskar: mamma

sallad för 60 kronor. ett huvud.

Vy från kvällspromenad utan vantar vilket inte var/är att rekommendera. Annars är jag ruggigt trött just nu så jag orkar inte skriva så mycket men gårdagens ockerpris jag bara känner att jag måste dela med mig av var ett normalstort isbergssalladshuvud jag och G handlade i en viss Vi-butik för 60 kronor! Nästan komiskt. Eller inte. Jag insåg att jag inte hade så bra koll på vad som är normalt kilopris för isbergssallad, var tvungen att kolla upp det idag på Ica och Coop och där kostade den iaf inte 70 kronor kilot. Snarare det halva. Men, men, den var fullt ätbar även om svanen i Brunnsviken ratade den senare på kvällen. Men det säger nog inte så mycket :-)

everybody loves your life but you

Everybody loves your life but you (Robbie Williams)

Vissa meningar bara fastnar i mig. För att de, likt en bild, säger så mycket mer än…ja, vad det står i ord. För mig handlar dessa om ytan och under. Att något som ser ut att vara så bra, någon som ser ut att må så bra, att ha allt och kanske lite till, inte alls behöver vara det som ytan signalerar. Det är verkligen en balansgång, det där med att fråga och skrapa på det yttre skalet, men lyckas man komma ned är det stort och vackert, oavsett vad som finns i djupet. Det hör inte hit. Att verkligen nå fram till en annan människa är bland det finaste som finns.

(Och jag förstår inte varför det ibland blir ett annat radavstånd och varför man ibland inte kan ha tomma vita rader mellan stycken??? Kasst, men jag kan inte göra något åt det, och det stör mig.)

flash did not fire

Jag minns när jag var liten - yngre, minns inte hur gammal - men på den tiden när folk frågade om det behövdes blixt när de skulle fota, om det befintliga ljuset inte räckte. Sedan kom kameror med automatisk blixt, som själva kunde avgöra om den skulle användas beroende på ljusförhållandena. Kanske är det så att dagens kameror ger bättre bilder även utan blixt. Det märks inte minst att det är vår på ljuset, det förändras, subtilt, men ändå påtagligt. Jag tror att svaret på blixtfrågan skulle varit ja gällande de här båda bilderna, men jag körde utan. Något annat jag jämt fått höra är att man inte kan fota i motljus. Bullshit. Och det här har jag bara lärt mig genom att pröva själv. Empirisk kunskap i sin renaste form.

De senaste veckorna har min fysiska aktivitet varit begränsad till promenader (vilket iofs inte är att förringa och jag har gått rätt mycket), dels beroende på en långdragen infektion men också för att jag inte haft lust till något annat, men imorse hade jag verkligen lust att cykla. Hela min kropp ville känna sig sådär kraftfull man gör på ett helt annat sätt än när man går. Bli sådär törstig att man suger i sig det iskalla vattnet. Och det fanns inget i luften som sa att det inte lika gärna kunde varit en högsommardag. Skönt var det iaf! Med tanke på att jag var ute större delen av dagen igår också är det kanske inte så konstigt, men jag lyckas alltid bränna mig lite första dagarna det är riktig värme.

Another Day - Amy Diamond

randomly selected memory

Ett minne igen. Eller kanske ett fragment av ett sådant gjorde anspråk på min uppmärksamhet. Hur vet man säkert om ett minne är ett minne? När gränsen passeras. En strand i en skog någonstans. Middle of nowhere. Sandigt och vass ut i vattnet. Barfotalent och smala bruna armar mot varandra och som kontraster mot de ljusa kläderna. Ljumma vindar och en vackert rödaktig sol som färgade hela viken och värmde sinnena som skratten och närheten och gemenskapen på kortet som togs. Vissa saker går aldrig att värdera.

livets dryck

Det här blir mitt hundrade inlägg på den här bloggen (nej, jag har inte haft och har inte någon annan blogg). Det gick fort och jag tänkte mig nog inte att jag skulle hålla på så länge, med tanke på min tendens att tröttna på saker. Men än så länge är det kul...hmm, det är verkligen inte ett ord jag använder ofta om något jag gör, men nu skrev jag ju det så då får det stå så.

De senaste veckorna har jag av och till haft ett sådant sug efter coca cola igen. Helst med is, såklart :-) Det är verkligen något speciellt med den drycken, jag vet inte vilken ingrediens det är, men jag kan bli som en helt ny människa av det. Ingen annan läsk eller dryck whatsoever slår det. Så har det alltid varit och jag tvivlar på att det kommer ändras. Jag kan helt enkelt inte tröttna på coca cola, precis som man inte kan tröttna på vatten. Och jag gillar vatten också, om det är riktigt kallt, men ibland räcker liksom inte det. Coca cola kommer alltid vara livets dryck :-) Och nej, jag är inte alls ett offer för all den reklam för coca cola jag matats med så länge jag kan minnas. Jag hävdar bestämt att min åsikt skulle vara exakt densamma även om coca cola rasade på världens-mest-kända-varumärken-listan.

(Eftersom jag egentligen tycker att den teckenstorlek jag kört med hittills varit en aning för stor testar jag med en mindre nu. Spontant känns den lite för liten, men jag tror det är en vanesak.)

stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte

Klockan åtta imorse stod jag och väntade på 3:an vid hållplats Fleminggatan. Förutom jag är där bara en lite äldre man i busskuren. Hela min kroppshållning utstrålar att jag fryser trots att jag har min grovstickade rosa mössa och tjocka vantar på mig. Mannen tittar menande på mig och sedan på himlen och säger att det lika gärna kunde kommit snö också. Så att han kunde tagit fram skidorna igen. Jag säger att jag inte håller med honom. Att jag gillar det bättre utan snö.

- Jag ska flytta för de ska göra stambyte i lägenheten, säger han sedan. Man kan inte bo kvar under tiden för det blir väldigt dammigt och så. Lång tid tar det, två, tre månader. Egentligen skulle de gjort det förra året, de var i huset bredvid men sen kom de aldrig till oss. Sen ska de renovera också, men det gillar inte jag. Stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte.

Jag är rätt osäker på hans ålder, men säger ändå:

- De tänker kanske på framtiden.

- Jo, men jag är ju 65, jag kommer kanske bo där i tio år till.

Han sträcker på sig för att se vilken buss som närmar sig.

- Är det 4:an?

- Nej, det är 3:an, säger jag. Och utan att jag gör någon ansats som för att gå fram säger han:

- Du ska till Karolinska, va?

-Ja. Jag undrar vad det är som gör att han tror det. Väntar på att han ska fråga om jag jobbar eller pluggar. Tänker att jag inget säger om han inget frågar. Det behövs inte. Han har fått det han behövde. Någon som lyssnade. Och jag gör det så gärna. Den senaste tiden är det flera främmande människor som börjat prata spontant med mig. Jag har aldrig sett mig själv som en sådan person, jag är för introvert när det gäller det. Eller jag tror att andra uppfattar mig så, rättare sagt. Kanske ska jag revidera bilden av mig själv på den punkten. För jag vet ju att jag har den där förmågan att lyssna. Det är verkligen att ge någon någonting.

påskaktiviteter...eller inte

Är på jobbet. Det är något speciellt med att vara här ensam. Tänkte på det när jag var här en kortis igår, bara att åka/gå samma väg en helgdag känns helt annorlunda. Eller att vara någonstans man inte brukar på en vardag.

Trevligt umgänge med K och L igår. Vi tog en promenad i det soliga fast inte-så-skönt-blåsiga vädret runt Råstasjön och Lötsjön. Populär promenadsträcka och jag vet inte om alla änder, svanar, kanadagäss och några andra fåglar jag inte vet namnet på, gör att den blir bättre eller sämre?! :-) Jag gick en bra bit själv igår också, så sammanlagt blev det närmare en mil, vilket känns idag, fast skönt.

Sedan åt vi lunch hos K och diskuterade diverse viktiga och oviktiga saker och när vi var på väg mot tunnelbanan efteråt råkade vi hamna bland massa människor som skulle se en viss fotbollsmatch på Råsunda. Några tjejer försökte sälja matchprogram till oss. Herregud, vi gick åt motsatt håll och såg vi ut som om vi hörde till de andra? Svar: nej. Ytterligare tecken på att en del inte förstår vad som är normalt brukligt okej beteende var att det såg ut som om en smärre brand ägt rum i tunnelbanenedgången, men det var tydligen bara några åskådare som roat sig.

stenar

Hade egentligen lite olika saker jag tänkte på att ta upp här idag, men inget blir något slutgiltigt, för det går trögt att skriva just nu. Har suttit och skrivit annat, sådant som kanske läggs upp här en annan dag, när filtrena inte är så finmaskiga (läs: när jag är lite mindre självkritisk). Kollade igenom lite foton också, och kom på att förutom händer tycker jag om att fota stenar. Ja, det får bli allt för nu. Det där lät som en ursäkt. Det var det inte!

vått grus mot asfalt

Sen kvällspromenad i mild och mjuk kväll, säkert tack vare regnet. Doft av vått grus mot asfalt. Finns ett stråk av värme i den doften. Har alltid gillat ordet asfalt. Stavas inte som det borde. Två s är rimligare, men det finns säkert någon bra lingvistisk förklaring.

Och söndagen var också varm, fast inte lika på kvällen som idag. Var på Etnografiska med G med anledning av en så kallad stor fotoutställning utomhus om klimatförändringar och effekter på människor och miljö. Ett skämt skulle jag kalla den beskrivningen. Visst, stor är ju ett relativt begrepp, men man förväntar sig lätt mer när det står att han som tagit bilderna, Mark Edwards, rest till 150 länder under 37 år innan resultatet blev den här världsturnéutställningen.

Iaf vandrade vi därifrån över Gärdet och jag förvånades som alltid över alla dessa lappar med försvunna katter. Ringer folk och säger att de sett någon eller vad? Gick sedan förbi Carlssons skola på Kommendörsgatan av en slump, så nu vet jag var den ligger också. Mycket viktigt att veta :-) Säkert Stockholms enda skola med konstgräsplan! Kändisspottade vidare en viss Leif Silbersky med förmodad fru i Humlegården.

För övrigt kan jag meddela att apelsinsäsongen nog går mot sitt slut nu. Åt precis en. Det här inlägget blev ovanligt babbligt, vilket får bortförklaras med att jag är ovanligt trött, hemskt trött faktiskt, har inte varit så här trött på länge, men det är skönt också. Om man får sova och det är precis vad jag ska nu.