varför är frågorna alltid fler än svaren?

Ute i princip hela dagen idag vilket resulterat i en hel del färg i ansiktet, det känns om inte annat. Först långpromenad med lillebror N bland annat över Västerbron (bilden) igen och längs vattnet runt halva Söder. Ovanligt god lunch (couscous- och kycklingsallad med honung och timjan) på ett café på Bergsunds strand, annars blir jag ofta besviken när jag äter ute, tycker sällan maten är mer än okej. Senare fika med bror M (som inte förtjänar lille-prefixet längre :-)) och hans flickvän P på mammas och pappas uteplats. Alldeles för länge sedan vi sågs.

Annars var K, L och H hos mig igår. Det slog mig att trots att jag känt dem så länge finns en distans mellan oss som jag spontant skulle vilja ha bort. Men vid närmare eftertanke kanske inte. Jag har alltid sett mig själv som en person som har ett stort behov av att den där skölden alla människor har omkring sig ska behållas relativt intakt. Nu är jag inte så säker längre. Jag tycker ju om att träffa dem, men någonstans mitt i allt längtar jag bort, vet inte vart. Varför måste jag alltid förflytta mig en dimension och bli sådär betraktande? Varför är frågorna alltid fler än svaren?

Without You - Johan Liljedahl
(mäktig var K:s kommentar, jag tycker den är både mäktig och skör på samma gång)