Traskade förbi min gymnasieskola, Thorildsplan, idag. Den första person jag ser när jag kommer dit är min gamla teknologilärare. Bakifrån men det är inga tvivel, jag känner igen honom så väl; den lite sneda ställningen som kommer sig av den överlastade axelväskan han hade då och nu. Minns att han rökte och troligtvis är det anledningen till att han befinner sig ute nu. Jag saktar in för att låta honom gå före. Ingen risk att han skulle känna igen mig. Men ändå. Det känns inte bra att visa att jag sett honom, det är ingen annan i synhåll och jag får bara en känsla av att han inte vill bli betraktad just nu. Han var en rätt dålig lärare, inte särskilt pedagogisk. Hans prov var alltid handskrivna, eller snarare handritade med en enligt mitt tycke alldeles för bred penna. Streckgubbar förekom flitigt.Det är sju år sen jag tog studenten. Mycket liv har levts. Fast samtidigt känns det nästan som igår. På nåt sätt var det en mycket speciell tid för mig, även om jag vet att det finns en risk att man förskönar och förstärker och försvagar minnen. Att hitta sig själv. Att söka andra. Att förhålla sig. Väldigt, väldigt mycket skratt (tveksamt om jag nånsin kommer ha så roligt som jag hade då med vissa personer vid vissa tillfällen) men också tårar såklart (och en del av dem skulle jag gärna ha varit utan, tvärtemot vad vissa säger om att det mesta i efterhand blir bra erfarenheter). Stolthet, strävan, avundsjuka och jämförelse. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se. Inse. Inbillar man sig iaf, men jo, så är det väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar