myssomna/vakna.

att bara ligga och le mot varandra

alldeles nära

hud mot hud

fingrar längs

händer på

och värmen i upplevelsen blir extra påtaglig när det sker oväntat

i fas

som att vi vet

nu

men inte alltid

för inget är så farligt som att ta nån för given

polly x-mas collection.

lite fördelsfirande hos E&K i fredags med kanelbullar och prinsesstårta då K fyllde år i torsdags. inget läge för spel då andra vuxna (äldre) inte så spelintresserade människor också var där men det tog vi igen på lördagen då P föreslog att vi skulle komma hem till honom och M och äta pizza och utöva brädspel. funderade ett tag på att ta med pictionary men insåg att de andra inte skulle förstå mina förträffliga skisser :-) och tog med blackout istället. i lördags gick vi också hela vägen fram och tillbaka till ringen för lite diverse inköp som mascara, nagelfilar (för typ första gången börjar jag vänja mig vid icke-superkorta naglar) och lypsyl (som J tycker jag missbrukar vilket jag kanske kan hålla med om även om åtgången faktiskt har minskat) plus att jag oväntat hittade en fin tröja på mq. vid korsningen hornsgatan/kristinehovsgatan kom P med sin pälsmössa med svans och tillhörande korta jacka cyklande på en hittad cykel vars växel fastnat på fyran. vad gör du/ni här? skrattar vi i munnen på varandra. det visar sig att hennes sambo (min bror M) skulle handla lister och sen gå på hockey med pappa och bror N vilket P inte tyckte lät särskilt lockande. ni får komma över nu, vi har inte en enda banankartong kvar, säger hon. vi kommer oanmälda, kontrar jag. skratt. det har blivit lite som en parodi att vi ännu inte varit i lägenheten på alströmergatan på riktigt (jag har bara varit där korta slumpmässiga stunder) eftersom de tagit sån tid på sig att komma i ordning, så länge att jag inte ens minns när de flyttade. idag prommis i grönis med mamma&pappa och bror N som kom hit. eftersom mamma iaf förut gillade polly och jag tyckte att det var en kul grej av cloetta att göra en pollyspecialutgåva med julsmaker (glögg, kanel, marsipan, vanilj, saffran och knäck) kunde jag inte låta bli att köpa en sån påse nu när det var extrapris efter jul. även om jag inte är nåt pollyfan var vissa helt okej, men som sagt, mest en kul grej.

sometimes i miss the writing. the free pure imagination.

M ser sin egen bok på tvärbanan, i händerna på en tjej som läser de ord hon valt att sätta ihop och konstruera meningar med. det känns overkligt. men samtidigt väldigt verkligt. lika konkret som att tjejen innan hon steg på plockade upp en fingervante, som omöjligt kan tillhöra henne av storleken att döma, från en fönsterkarm. säkert tillhör vanten hennes pappa, bror, kompis eller pojkvän och hon förväntar sig att tjejen ska ta upp en mobil och ringa eller åtminstone skicka ett sms. men istället tar hon upp M:s bok och börjar läsa. när kontrollanten kommer och ber om färdbevis måste han fråga igen och igen för tjejen uppmärksammar honom inte. som vore hon i en annan värld. den man egentligen är avsedd att leva i, tänker M lite avundsjukt. hon försöker iakkta i smyg men som alltid är det svårt och det slutar med att hon inte bryr sig om att folk kan bli lite småirriterade. hon kan oftast inte sluta att lyssna och titta på andra. det är nåt hon hoppas att hon aldrig ska tröttna på. minst osårbar är man utan beroenden, det har hon lärt sig, och delvis löst på fel sätt genom att inte helt och fullt skala av sig skölden i kontakten med andra. hon skulle vilja känna glädje av att göra det men där finns oftast stråk av missnöje som hon inte vet hur hon ska bli av med. är det aldrig riktigt bra?

M ser sin egen bok i skyltfönstret när hon går förbi pocketshop i västermalmsgallerian. hon vänder sig om, snurrar, ser folk att det är hon? nä, såklart inte. hur skulle de kunna veta? att hon för ett år sen knöt snöret om paketet som var berättelsen som funnits i henne kanske hela livet, men som tagit tid på sig att knappas fram i worddokumentet som efter hand bytte namn. förvåningen över sig själv, stoltheten, som inte erkändes inför andra, att hon verkligen kunde slutföra ett sånt projekt. storheten i det hon gjort minskade ju fler dagar som gick. nu suktar hon åter, trots att hon är medveten om faran i att hela tiden vilja mer.

M ser sin egen bok i ett tidningsurklipp på anslagstavlan och på samma sätt som hon har svårt att bestämma sig för om hon tror på ödet eller slumpen funderar hon på om det verkligen är så att hon har svårt för gråskalenyanserna, tenderar att se allt i svart eller vitt, som nån påstått att hon har. men vad spelar det egentligen för roll?

M ser sin egen bok i en billy på ikea. hur hon alltid älskat dessa små uppbyggda lägenheter. alla detaljer som är så genomtänkta och helt i hennes smak. hon skulle lätt kunna tapetsera hela sin lägenhet med foton från ikea (varför gör hon inte det?) och skulle utan tvekan ta ett jobb som bildletare åt dem. innan några människor kom på att de skulle köra in stora flygplan i skyskrapor i new york fanns en plansch med tvillingtornen på ikea. det är inte mycket hon ångrar men nu ångrar hon att hon inte köpte den då. istället har hon ett egentaget fotografi på en cykel fastlåst i ett staket, taget bara timmar innan. i tre veckor efter stannade hon, och varje dag vandrade hon förbi cykeln, i hopp om att den skulle vara borta när hon kom, men likväl stod den där nästa dag. och nästa. på jfk innan hemfärd läste hon sen en liten notis om cykeln: ägaren var identifierad och han hade denna dag kommit ovanligt tidigt till jobbet. ödet eller slumpen? samma värld eller den man egentligen är avsedd att leva i?

jag vill att du ska.

arton minuter över sex i morse började det hagla på fönsterrutan. ganska oväntat och det tog kanske två sekunder innan jag förstod vad det var. ett par timmar tidigare drömde jag att jag befann mig i en lägenhet med jättepanoramafönster och bevittnade en flygkrasch över bällstasjön. efter ett tag hade det samlats oändligt många plan som cirklade kors och tvärs i luften framför en alldeles djupblå himmel därför att de inte fick landa och det var en obeskrivligt vacker och skön vy som långsamt tog bort rädslan som bildats i mitt bröst ett tag innan då planet nästan kraschat in i huset där jag var.

i lördags var vi på en liten mottagning för släkt och vänner hos H för att hon är klar med sin läkarutbildning och snart ska börja sin at. åt wasabicheescake och pannacotta för första gången men helgens godaste var ändå kinapuffar och pistagenötter :-) ju äldre jag blir ju mer barnsligt förtjust i omatiga saker blir jag.

igår lunch och prommis med E&K och J:s föräldrar i pershagen och sen relativt snabbt ikea-besök, köp av led-lampor och bio (arn) i heron city. första gången jag var där och hela stället andades misär, tyckte jag. de hade lyckats bra med inredning och design men människorna som var där tog udden av allt. sorglig syn.

dagens.

dagens bild: godis där de lyckats bättre med förpackningens design än med innehållet

dagens inköp: skosulor (eftersom dem jag köpte för en månad sen redan gått sönder provade jag nu såklart en annan sort) och en söt liten miniräknare (blir lite onödigt klumpigt att ha grafräknaren ibland även om jag alltid gillat den stora displayen)

dagens anti-rekord: nio (antal tunnelbanestationer det tog för mig att äta upp ett granny smith-äpple)

dagens smaköverraskning: salladen med bl a bulgur och keso som i kombination bildade en förnimmelse av risgrynsgröt

is-suffix.

dagis. friti(d)s. eftis. på mellanstadiet gick jag på eftis istället för fritis efter skolan. inte för att jag egentligen behövde tillsyn utan för att kompisarna gick där och man fick mellis. då tänkte jag inte alls på is-suffix-orden som nu då jag har lagt mig till med en liten förkärlek för just dem och gärna förvränger vissa ordslut.

eftis var nog det ställe jag verkligen började uppskatta spel på. skippo var en klar favorit, och manhattan, mah jong, jenga, tp, resan, drakborgen, pictionary, hotell, dinosauriernas glömda dal, blackout, galenpanna, rappakalja och monopol spelades också frekvent. den glädje och upprymdhet jag minns att jag kände över spelsysselsättning var oerhört mycket större än jag känner över spel idag, trots att jag fortfarande ser på mig själv som en spelgillare. det är märkligt. hur man omvärderar. hur man vrider, vänder, tänker och omsätter allt i relation till allt man vet, känner och upplever just nu. och just nu. och om ytterligare en minut. en dag. en månad. ett år. och denna process bara rullar på. där igen; tänk inte så himla mycket! analysera inte allt in i minsta detalj! nåt jag jobbar på är att inte vara så himla medveten och närvarande i detta fenomen utan försöka stå lite mer bredvid och se på, låta det ske, vara och bli med mig.

förändring och anpassning är svårt och tar tid, kanske framför allt just det att skapa en vilja till att mötas. i teorin är det så enkelt, jag brukar ju säga till andra att man ibland själv måste gå mer än halvvägs för att kunna fortsätta mötas, men själv hakar jag upp mig på småsaker jag egentligen inte vill och är alldeles för emotionell för mitt eget bästa.

nödvändigt utrymme ut- eller ifyllt.

samtal på bussen om förmodad gemensam son:

hon: vet du ove? det finns problem i alla äktenskap. man ser bara hur det ser ut på ytan och det säger inte allt. det finns inga solskenshistorier. alla har sina problem.
han: mm…tänker du på patrik?
hon: aa.
han: han ringde häromdagen. han lät bekymrad ska jag säga dig. väldigt bekymrad. hur de skulle lösa det ekonomiskt och så…de hade pratat om att bo varannan vecka i huset.
hon: så kan man ju inte göra! frågar du mig tycker jag han ska flytta till åland och skaffa sig ett jobb. till lumparland. där kan han ju bo gratis.
han: du menar att han ska bo där han bor nu?
hon: naturligtvis ska han absolut göra det. naturligtvis.
han: men det är ju dyrare att leva där.
hon: ja, men han bor ju gratis.
han: förvisso.

bitterhet över förmodad svärdotter:

hon: hon gör ju ingenting. hon var ju arbetslös en lång period när vi köpte cykeln men inte lärde hon joakim att cykla. och inte simma heller. vad sysselsätter hon sig med? man måste ju göra nåt så att man utvecklas.
han: patrik har väl inte heller gjort så mycket?
hon: jag ska säga dig vad patrik har gjort. han har slitit och arbetat för familjens skull. i allra högsta grad. han är verkligen den som kommer förlora på det här.
han: det tror inte jag.
hon: jo.
han: nä.
hon: det är bara att titta på hans inkomst och sen på hennes inkomst.
han: ha.

särskrivning borde ge löneavdrag.

ibland tror jag att jag ler fast läpparna inte antar den rätta formen. det är bara inombords. och ganska vackert. glädje kan också speglas - strålas - ut från ögonen, men det är inte alltid man ser det så lätt. att titta nån länge och djupt i ögonen kan vara sällsamt och väldigt speciellt. riktandet av hela sin uppmärksamhet mot en annan människa är en av de finaste gåvor man kan ge. och få. det är i såna ögonblick kan man höra sitt livs soundtrack och ibland tro att läpparna ler, när det mest känns så där speciellt inne i bröstet. kanske är det mer en känsla mellan djupt allvar och glädje, väldigt nära det som kallas sällsamt.

kreativa köksaktiviteter.

tråkigt väder och ett lite allmänt hängigt hälsotillstånd bidrog till att jag tillbringade rätt mycket tid i köket igår. vi hade 1.8 kilo köttfärs i frysen sen J:s syster med familj var här men som vi inte åt då och 500 gram lammfärs från D. fick goda lammfärsbollar kokta i tomatsås på nyår och jag gjorde därför såna igen med persilja, vitlök och citron. alla höll däremot inte ihop så bra så det som blev kvar i kastrullen lät jag sen reducera till en god pastasås. sen blev det nästan tre plåtar köttbullar modell större med mycket lök :-) känns alltid bra att stoppa in mat i kyl och frys.

eftersom det blev citron och ägg över funderade jag på nåt man kunde göra av det, checkade först tasteline:s vad har du hemma som kan vara rätt bra och hittade några citronrutor men kom sen på mandelskorpor. relativt hållbara, enkla och god deg :-) så nu torkar tre sorter i ugnen:
1) vanliga med vaniljsocker
2) citron
3) saffran

resten av dagen tillbringas nog mest i soffan och i sängen. skön bara-vara-vila.

puffsnö.

nyfallen och puffig snö samlas på mina skor och på nederdelen av byxorna och jag stannar vid busshållplatsen för att åka två hållplatser jag annars går. busschauffören påminner starkt om hannibal lecter. det är nåt med blicken. sen tunnelbana fram och tillbaka för att hämta lillebror N för promenad i stan. vädret är inte precis så att man njuter så vi går bara till skrapan som jag nu kallar student istället för skatte och sen äter vi lunch i kungshallen; pestokyckling med pasta och för första gången på länge smakar det gott med riktig varm mat.

sometimes i wish i had a proper reason to cry. a reason not so abstract.

hemma igen efter sen nyårsdagsfrukost, lerig slaskig promenad, och sen en sväng in hos E&K för mat och rappakaljaspel. ovanligt mycket flängande och åkande de senaste dagarna, i och med jul och sen nyår då vi också sov borta. även om umgänge är trevligt tar det ork och energi, speciellt att behöva ta hänsyn och anpassa sig. jag behöver tid emellan. för tanke. men främst för att kunna vara helt mig själv. tror att jag har ett ovanligt stort behov av det, även om vissa säkert bara skulle kalla det för omogenhet och brist på tålamod.

pratade med mamma i telefon. är det inget bra? frågade hon direkt. blev tårögd. precis som jag också blev tidigare idag. det sitter kvar. precis innanför, så nära, så ytligt. det kom tillbaka och jag vet vad det är. kan till viss del hålla med och förstå men samtidigt tycka så synd om mig själv. nu ska jag gå och krama J fast jag helst skulle vilja att han kramade mig. (skulle önska att jag hade ett mindre bekräftelsebehov.)