hade bestämt att vi skulle äta wienersemlor idag. mamma brukar prata om såna och bara namnet tycker jag lovar en hel del men det blev en lätt besvikelse (som vanligt när förväntningarna är för höga). många bakverk ser goda ut men konstigt nog är det inte många som slår en perfekt kladdig kladdkaka eller kanelbulle.
ovanligt mycket folk på tunnelbanan, brukar vara rätt fullt men inte så att man knappt kan hålla i sig. brukar iofs låta bli att hålla i mig i så lång utsträckning som möjligt, bara för att plus att det är muskelstärkande. stod bredvid en man som var mycket inne i sitt bilspel på mobilen och jag tjuvkikade. önskade att jag kunde läsa en bok med samma entusiasm, att jag inte hela tiden kollade hur mycket jag läst; 40 sidor kvar till hälften eller 100 sidor kvar. tänkte på alla dessa människor, hur fasaden är en och det inre ett annat. hur ofta slås jag inte av den tanken? kan inte helt och fullt hålla med om s k lyxproblem; typ att vi hursomhelst alltid har ett varmt hem att gå till och mat att äta. för det första är det inte sant och för det andra kopplat till den amerikanske psykologen abraham harold maslow (som för övrigt skulle ha fyllt 100 år i år), tycker jag. alltså när man uppnått en viss nivå sett till arbete/bostad
nån har nån gång sagt att det är svårare att förlora nån som inte dör.
och nån har nån gång sagt att för att orka vara stark (= klara av svåra saker?) måste man också få vara svag ibland. känna armar som håller om och låta ögonen svämma över för att det lättar på trycket över bröstet.
(efter semmelstycket tänkte jag först säga att jag hade tappat lusten, lite för att kravet att skriva tar udden av glädjen, men så kommer ändå stunder när jag känner att jag får ut nåt positivt av det här skrivandet. det skulle vara lögn att säga att jag kan pränta ned precis vad jag vill men där finns ändå en frihet i att uttrycka mig på mina villkor utan att alltid behöva redogöra för alla argument och alla varför och därför.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar