på nåt sätt berättar frågorna mer än svaren.

som när nån stryker en över håret, blåser på såret och tar om hand?

när det riktiga livet ännu inte börjat?

eller när man på vissa plan mognade alldeles för tidigt?

då man vet att man inte borde men ändå fortsätter?
hur ska man förklara att hungern är den frigörande känslan och mättnad den kvävande?
är det nåt fel på mig för att jag inte orkar vara sådär socialt kallpratig?

skulle du önska att du var i mindre behov av bekräftelse?

(nåt som rör vid det innersta: lyssna eller läs detta inlägg och klicka på bilden längst ned för en bättre men kortare version)