inuti bär vi alltid med oss både fem- och tio- och femtonåringen.

fastnade för två tänkvärda citat i min första håkan nesserbok (och piccadilly circus ligger inte i kumla):

trettiofyra år senare såg jag en japansk film som handlade om vad som händer oss efter att vi dött. det är inte så märkvärdigt; man kommer till ett slags pensionat tillsammans med en liten grupp andra nydöda, och sedan har man en vecka på sig att välja ut vilket minne från sitt liv man vill ta med sig till evigheten. i mitt fall är det enkelt. jag vill ha de där minuterna på perrongen i kumla när signhild kommer tillbaka från skåne. när hon sätter ner väskan och kramar mig och säger att hon saknat mig. när hon skjuter all min rädsla och min tvehågsenhet och mitt tvivel i sank bara genom att se på mig och sedan trycka mig intill sig.

vi förändras på ytan, men inuti bär vi alltid med oss både fem- och tio- och femtonåringen. hela livet antagligen. det kan nog bli en börda ibland.

han skriver så rent och självklart. det första är väldigt filmiskt. man hör nästan musiken i bakgrunden och 17-åringens röst. det andra är nåt jag nog tänkt fast inte så klart och tydligt. han skriver sådär bitterljuvt; på samma gång vackert och ångestfyllt och rastlöst, en känsla som tillfälligt kan botas med att fälla tårar.