för såna som vi med lyckan mitt i sorgen. och sorgen mitt i lyckan.

kom lite tidigt till ulla winbladh igår så jag satt ett tag på en bänk i parken efter djurgårdsbron i det sköna vädret. precis bredvid mig växte en stor syren, en persisk sådan fick jag reda på av ett tant som gick förbi; blommorna luktade lite mer parfymerat och bladen var mindre. kollade på människor och läste en artikel i dn söndag om en kvinna som har cancer och ska dö ganska snart (vilket inte hennes man förstod). och precis som alla andra har ju även de med cancer mer eller mindre andra problem: hennes yngsta son var cp-skadad vilket såklart krävde mer än ett normalt barn (bl a att få försäkringskassan att betala för handikappanpassat boende vilket de inte hade gjort och då hade familjen ist hört av sig till tv-programmet sofias änglar för att få hjälp vilket innebar att hon fick dela med sig av sin sjukdom där, vilket hon helst inte ville eg). vissa människor tycker jag drabbas för hårt, det gör mig ledsen (extra mkt, tror jag, för att jag också sett och ser det på nära håll och har såna känsliga tentakler för att se just sånt), det jobbiga borde kunna spridas bättre. hon unnade sig sällan kläder eftersom hon snart skulle dö men hade ändå köpt en munkjacka för 399 kr, trots att hon tyckte det var dyrt, men hon hade använt den mkt och då kändes det ändå okej. hon försökte verkligen hinna med så mkt det bara gick på den lilla tid hon hade kvar och det ville hon också förmedla till alla andra, att ta vara på dagarna man har. mina ögon fylldes av beröring. jag kände så mkt på en gång: empati, sorg, glädje, identifikation. ofta den kombinationen. så även när vi satt på restaurangen lite senare. där jag för övrigt åt saftig örtfärserad röding med champagnesås och vit&grön sparris. nougatglass med chokladkräm och vinbär till efterrätt. generellt lite sämre klass än godthem, tyckte jag.