det är ju bara
att ta insulin och så är allt bra. kunde inte vara mer fel. och det
tror jag de
flesta diabetiker håller med om. att man med sjukdomen får ett annat
tänk. ett
tillägg till allt det andra som är livet. och även om man blir van efter
ett
tag är det ändå som en belastning jag mest gärna skulle slippa. hur
känner jag mig nu? betyder oftast hur ligger jag i blodsocker? byte av
infusionsset måste planeras så det inte blir för nära nån aktivitet om
det skulle visa sig att det nya inte fungerar (=högt blodsocker, obehag
och byte igen) och kan inte heller göras för nära läggning om man inte
vill vara uppe halva natten. i used to have
diabetes (lite som i have a dream).
en mamma uttryckte en önskan om att hennes
dotter en gång skulle få säga så. det har jag slutat hoppas på för länge
sen. men som jag skrivit förut gör det mig inte arg längre.
torsdag, november 15
i used to have diabetes/det är ju bara att ta insulin och så är allt bra.
imorgon kommer J
hem. precis som jag trodde har tiden gått jättefort sen han åkte. har lagt mig
mkt senare varje kväll än när han är hemma, tiden har bara runnit iväg, utan
att jag gjort så mkt särskilt. mest fastnat
framför datorn. igår hittade jag massa diabetesklipp på youtube, allt från hur
livet förändras till mer praktiska som hur man sätter in ett infusionsset
(som förbinder insulinpumpen med kroppen). trots att jag haft diabetes så länge
och så stor del av mitt liv att jag knappt minns hur det var innan känns det så
speciellt att se och läsa såna här grejer. brukar jämföra lite med att det för
varje kvinna (och man) känns så speciellt att vänta barn tillsammans, trots att
massa andra också gjort precis samma sak. nu är ju diabetes inte lika vanligt,
men ändå. tänker på den lilla flickan som var jag när jag var åtta år och livet
förändrades för alltid. som mer eller mindre finns kvar i mig, blir tydligare
ibland. när blodsockret strular. får mig också att tänka på mamma och pappa och
vilken extra tyngd som las på deras axlar, all oro över mitt blodsocker. inte
så att jag känner nån skuld på det sättet, bara en
sorg för dem också. lite som jag känner för anhöriga till t ex cancerpatienter. går ju
oftast inte att jämföra lidande men det är ju fruktansvärt synd om dem som är
kvar också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar