det här inlägget skrev jag för en massa år sen men det har blivit liggande i utkast-mappen. tyckte nog att jag aldrig riktigt kände känslan efter att jag skrivit det. men nu känns det som att det spelar mindre roll. berör tycker jag iaf det gör: som gnistrande magnesium slår deras kärlek omkring dem. tjejen och killen jag betraktar. det som finns mellan dem är det där odefinierbara som ingen människa i hela världen kan ta ifrån två som äger det. de ser så lyckliga ut att det gör ont i mig - långt inne, bakom under - nästan så att jag vill be busschauffören köra över dem. önska livet ur folk. jag vet ju så väl det där med gräset grönare på andra sidan och har verkligen försökt och rätt ofta lyckats med de tankegångarna, men ibland är det så lätt att falla dit. ibland är man så lättrörd. nåbar. skör. sårbar - vulnerable, vilket får mig att tänka på roxettes låt med samma namn. i mitt minne finns bara låtens stämning, melodi och per gessles röst och jag lyssnar på det en stund. sen trycker jag på play. och översköljs:
days like these no one should be alone
no heart should hide away
her touch is gently conquering my mind
there's nothing words can say
speciellt av de två understa raderna - det är höjden av kärlek och kanske så nära en definition man kan komma.
