stories of all we did.

lyssnade på birdy för ett bra tag sen, och ikväll. av en slump. tror jag fick upp henne i högerspalten på youtube när jag hade scrollat lite gamla blogginlägg och ville lyssna på en annan låt jag länkat till för flera år sen. insåg att jag hört wings men inte insett att det var birdy som sjöng. just precis ikväll är jag så receptiv för den här sången, jag tycker rent ut sagt att den är så sjukt himla bra (och är tämligen säker på att jag kommer fortsätta tycka det väldigt väldigt länge). känns på precis rätt ställe i bröstet; framkallar tårar (såklart!), minnen, känslor och bilder av händelser som ännu inte skett. både sådana som med största sannolikhet kommer ske och motsatsen. 

mkt pappa. igen. han får på nåt omedvetet, och kanske orättvist, sätt symbolisera förgängligheten. att återuppleva så mkt genom att både minnas tillsammans och i min ensamhet, för det är ju så att den allra mesta tiden är man ju själv med sina tankar och-i mitt fall-mkt minnen som ofta poppar upp. trots att annat pågår runt om en och man är omgiven av människor, är man ensam i sitt eget huvud. kanske är det bara jag och mitt jag-sitter-en-liten-bit-ovan-och-betraktar-den verklighet-jag-själv-deltar-i. iaf, att påminnas om livet, förgängligheten, tiden som räknar ned. som jag ibland mitt i det blir så akut medveten om. det är nog just det som de bästa av låtar framkallar. och att lyckas täcka in precis hela skalan så att cirkeln sluts; från djupaste sorg till ljusaste glädje. för det är ju så det är, livet; sorgen som förankrar glädjen.