Förut kom jag oftare ihåg mina drömmar. Sällan nuförtiden, men inatt: jag går på tunnelbanan och där är tomt förutom ett par med en barnvagsinsats mellan sig. Jag sätter mig bredvid dem, vilket jag absolut inte skulle gjort i verkligheten. Böjer mig fram för att kolla på bebisarna, för jag ser på storleken att det är fler än en. Trillingar. Två pojkar med blåa mössor och en tjej med rosa. Jag frågar om pojkarna är enäggstvillingar. Vilken första fråga! Kvinnan berättar att de inte vet det ännu, att de tagit DNA-prov dagen innan för att ta reda på det. Till vilken nytta då, om jag får fråga? Tror inte ens det görs.
Jag minns en annan snutt också, en dröm jag drömt förut, och som jag verkligen inte förstår vad den kommer ifrån. Den handlar om ett slags gruppboende eller vad det heter, inte för funktionshindrade, utan för ungdomar som inte kan bo hemma av olika anledningar. Miljön känns varm och torr som Afrika, och det är väldigt sjabbigt, med madrasser direkt på stengolv och flagnande betong, vattenkranar direkt ur väggarna. Men det är svenska människor där, ungdomar som röker. Och jag har ingen aning om vad jag gör där. Den drömmen andas obehag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar