den absoluta gränsen går aldrig där man tror

Ofrånkomligen jämför man. Det är människans strategi, ett sätt att förhålla sig till allt utanför de egna gränserna. Kanske också ett måste för att prioritera och välja. Har man någonsin haft det bästa nöjer man sig inte med mindre!? Eller är det precis tvärtom? En annan sorts livets gåvor. Vad jag upplever som bäst kan ligga på en helt annan nivå för en annan människa. Begränsar man sina intryck minskar också risken för att man ska sakna/längta efter något annat. Så tror jag att det är iaf. Har man inte sett vad som finns på en viss sidoväg eller presumtiv huvudväg, visst kan man undra, men en del saker måste man uppleva för att kunna sakna eller för den delen veta att man inte är intresserad av att utforska mer. Jag vet inte var den absoluta gränsen för vad en människa kan föreställa sig går, och det måste naturligtvis variera, men i ena stunden har man ingenting, sedan öppnas plötsligt en dörr och man har mer än man kan ta hand om, mer än man kunnat ana existerade och mer än man någonsin bett om. Kanske. Fast man vet aldrig. Man inbillar sig att det finns garantier, trots att man innerst inne vet att för det som verkligen betyder något gäller alltid motsatsen. Det handlar inte om rädsla, utan om att leva i nuet. Den inställningen, som jag alltid hävdat att jag lever efter, går dock alldeles utmärkt att kombinera med längtan. En av mina största rädslor är att det inte ska finnas någonting att längta efter längre. Jag tror jag har snuddat vid det.