Jag är bland människor jag inte känner, aldrig träffat förut. Skrämmer mig inte alls längre. Det är bra. Men jag känner att vi är på helt olika våglängder; de låtsas som om de vore så vuxna, pratar frostade köksluckor och medaljongmönstrade tapeter och priser på detsamma. Men även och mer om vilket uteställe som är bäst. Nä, låtsas är fel ord, de upplever och tror och tycker så om sig själva, men jag iakktar och tänker lilla vän, se på dig själv, vet du hur långt du har kvar? Fast alla yttre vuxenattribut finns där lyser tonåringen igenom och det är inget fel med det. Så länge man är medveten.
Vi tänker helt annorlunda, och ibland undrar jag, eller snarare tror och förundras över att vissa aldrig kommer längre. Oavsett ålder. Handlar väl om karaktärsdrag och personlighet då. Men jag vill hävda att det är någonting mer. Insikt, empati, emotionell intelligens, ödmjukhet, motsatsen till att hela tiden tänka jag, jag, jag...kan inte hitta det ordet. Men har man kommit över den spärren har man kommit längre än de flesta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Har tänkt på det där också litegrann. Efter en viss ålder (eller ålder kanske inte har nåt med det att göra alls) handlar det snarare om personlig mognad... inklusive allt det du nämnde, insikt, empati mm...
Skicka en kommentar