stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte

Klockan åtta imorse stod jag och väntade på 3:an vid hållplats Fleminggatan. Förutom jag är där bara en lite äldre man i busskuren. Hela min kroppshållning utstrålar att jag fryser trots att jag har min grovstickade rosa mössa och tjocka vantar på mig. Mannen tittar menande på mig och sedan på himlen och säger att det lika gärna kunde kommit snö också. Så att han kunde tagit fram skidorna igen. Jag säger att jag inte håller med honom. Att jag gillar det bättre utan snö.

- Jag ska flytta för de ska göra stambyte i lägenheten, säger han sedan. Man kan inte bo kvar under tiden för det blir väldigt dammigt och så. Lång tid tar det, två, tre månader. Egentligen skulle de gjort det förra året, de var i huset bredvid men sen kom de aldrig till oss. Sen ska de renovera också, men det gillar inte jag. Stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte.

Jag är rätt osäker på hans ålder, men säger ändå:

- De tänker kanske på framtiden.

- Jo, men jag är ju 65, jag kommer kanske bo där i tio år till.

Han sträcker på sig för att se vilken buss som närmar sig.

- Är det 4:an?

- Nej, det är 3:an, säger jag. Och utan att jag gör någon ansats som för att gå fram säger han:

- Du ska till Karolinska, va?

-Ja. Jag undrar vad det är som gör att han tror det. Väntar på att han ska fråga om jag jobbar eller pluggar. Tänker att jag inget säger om han inget frågar. Det behövs inte. Han har fått det han behövde. Någon som lyssnade. Och jag gör det så gärna. Den senaste tiden är det flera främmande människor som börjat prata spontant med mig. Jag har aldrig sett mig själv som en sådan person, jag är för introvert när det gäller det. Eller jag tror att andra uppfattar mig så, rättare sagt. Kanske ska jag revidera bilden av mig själv på den punkten. För jag vet ju att jag har den där förmågan att lyssna. Det är verkligen att ge någon någonting.