ytterligare en kines har anlänt till labbet bredvid. hon är lika många år som jag, nygift, supersmal med trendiga glasögon och en silvrig ipod shuffle i midjan. hon har också en blogg. jag förstår på sättet hon pratar och tittar på mig att hon är nyfiken, intresserad. hon frågar vad jag gör på kvällarna, när jag är ledig. jag har inget bra svar. och idag sa hon att jag såg bra ut: you look great. bara sådär. it humbles me borde jag sagt men jag är inget bra på att ta komplimanger. varför måste jag alltid fundera på om de fina sakerna folk säger till mig är sanna?jag tror hon tror jag är en sån med massa vänner, en fin pojkvän och liksom ett allmänt hyfsat ordnat liv. ibland kanske jag ger sken av att vara sån. när jag ser såna på tunnelbanan eller ute eller läser om såna är det svårt att tro vad nån sagt till mig:
-men Lina, tror du på allvar att det finns såna människor? alla har sina problem, oavsett. alla har sina ups and downs.
-jo, men det finns ju gränser. och ja, jag tror faktiskt att det finns såna människor, som är lyckligt ovetande på nåt sätt, som inte ifrågasätter, som trots allt är nöjda och glada som det är och med det de har. typ.
och nån suckar. vet att det inte är nån idé. för gällande det här är jag orubblig.
4 kommentarer:
Att bara säga "Tack" brukar funka väldigt bra.
Vill du stoppa ifrågasättandet?
mm, jag vet att man kan använda det ordet, men ibland känns det som om man vill säga nåt mer.
ja, emellanåt skulle jag önska att jag hade lite mindre av det iaf.
skulle nog vara ganska svårt att hitta någon som är nöjd med precis allting. alla har verkligen sina ups and downs, enda skillnaden är väl att storleken skiljer sig på problemen.
svårt att förklara men ungefär så jag menade. kanske inte helt helt utan problem men liksom olika nivå på livsglädjeskalan. ibland beroende på att de inte ens tänkt längre än till en viss gräns.
Skicka en kommentar