när man inte kan sluta le.

träffar K på perrongen. det strålar om hela henne, hon kan inte sluta le och jag inser att jag gör detsamma. jag vet för jag minns vad hon sa att hon skulle göra i helgen, men jag tror inte hon märker, bara kanske. i luften mellan oss finns massa frågetecken utlagda, och jag tänker direkt att jag måste ringa henne ikväll för att räta ut dem till utropstecken, men egenligen behövs det inte alls. för allt är glasklart, även om orden är trevande, tiden knapp och omgivningen inte rätt. för vissa personer är det svårt att inte visa, även om jag brukar vara rätt bra på att ge ett neutralt intryck, vilket nog hänger samman med min inställning om att man blir minst besviken om man inte hoppas.