förtroligt samtal med mamma.

sånt som kan kategoriseras in under människokännedom - empati, ödmjukhet, förståelse, tålamod, insikt, anpassning, kommunikation, respekt, hämnd (fast just det skulle hon inte hålla med om) - diskuterar jag mycket med mamma. vi pratar om nån som brustit i typ allt ovanstående och jag berättar att jag ibland brukar tänka folk döda. och vi brister båda ut i skratt. det förvånar mig att hon blir lite förvånad för delvis är det hon som lärt mig att tänka så, alla tankar hela vägen, worst case scenario, liksom. kanske borde jag tänka lite mer best case scenario. men egentligen handlade det inte om det nu, utan mer om att pröva om vissa tankar, som somliga säkert skulle kalla morbida/avskyvärda/fruktansvärda/sjuka/kriminella, hjälper en själv lite grand. det kan nog kallas för dagdrömmeri och det är nåt livsviktigt alla ägnar sig åt mer eller mindre. att dela med sig av en del såna tankar kan ta udden av dem, ibland trampa sönder dem helt, men vid enstaka tillfällen amplifiera deras kraft. då rör vi oss nånstans nära det man brukar kalla connection som svenskan inte har nåt bra motsvarande ord för. och det i sin tur gränsar till lycka.