hur odödlig jag inte är.

det är ljust kallt och när jag går förbi nybrokajen ser jag att djurfotoutställningen med bilder som steve bloom tagit fortfarande är kvar. tror inte jag varit där på ganska precis tre månader. minns att det också var en fuktig dag. framför dramaten, som just nu ser ut att få sin fasad renoverad, backar en delicatolastbil in, med den där underfundiga reklamen äter du tillräckligt varierat? på nybrogatan öppnas en port av en liten flicka, kanske åtta år, som helt säkert ska till skolan. hon går med bestämda steg och stannar på tryggt avstånd vid övergångsstället men jag måste som vanligt gå lite för långt fram, så att föraren i den silvriga porsche cayenne:en blir lite, lite orolig och sätter foten på bromsen.

men lugn, bara lugn, jag vet att det är röd gubbe. jag vill bara känna vinddraget av din bil, hur nära jag kan komma. hur odödlig jag inte är.

tre stora svartvita fotografier av ansikten är det som fångar uppmärksamheten när man går in. och det första hon gör är att sätta vaselin på mina spruckna mungipor innan hon stoppar in den där fotomojängen som skaver. och jag gillar henne med en gång. känner att hon är på rätt plats. och jag blir genuint berörd. jag vill också ge. till människor som vill ha.