sinnesrörelse.

skickar en youtube-länk till pappa där rufus wainwright sjunger hallelujah. både lite john denver och religiöst över den, så jag vet att han kommer gilla den som jag, även om jag precis gått ur kyrkan, men det kommer ändå alltid finnas sakral musik som vidrör mig nånstans långt inne. han skriver tillbaka, att låten var bra och undrar när jag kommer hem nästa gång. den frågan rör också vid mig nånstans långt inne. jag saknar er också. sen har vi middag med hela J:s familj och när man ser andra familjer sådär får man perspektiv. observerar, jämför, önskar, oönskar, inser, framför allt inser man; plötsligt blir vissa saker så tydliga. nåt man egentligen nästan alltid vetat men ibland lyckats förpassa till nån sidoväg. alltid så mycket tankar. du vet ju det. och när vi har lagt oss och viskar för att inte väcka lille E tror J att jag blivit lite extra snuvig. men jag är inte ledsen. jag gråter av kärlek.