vi behöver inte alltid ord.

jag läste nyligen vildängel av lina forss. grät på slutet. av flera orsaker, tror jag. kände igen mig så mycket i timotejs relation till sin mamma och påmindes om att jag inte har nån bättre vän än min. jag har försökt men nu tror jag inte längre att jag nånsin kommer ha en närmare vän. finns ingen annan jag kan prata med som jag kan med henne. finns heller ingen jag kan bli så sur på. och må så dåligt över, därför att hon står mig så nära. dem man älskar mest kommer alltid vara samma som sårar mest, när det sker. det handlar inte om att behöva berätta allt, utan om att kunna om man vill. eller veta/känna/förstå ändå. tillsammanstystnad. istället för ord-blickar. och fast jag inte alltid visar det är jag så tacksam över den här relationen som vi båda byggt och vårdar.

hur jag än funderar kommer jag fram till nåt som stör lite, lite tar udden av det vackra och fläckar det rena, nämligen att i begreppet kärlek ingår egoism lika mycket som motsatsen (altruism?). det är nog en forntida förutsättning som lever kvar, inte bara som ett arv utan för att den fortfarande har en orsak och verkan. hur oegoistiska vi än anser oss vara sitter jag-känslan mer eller mindre djupt i medvetandet och genomsyrar mer än vi tror.

vackert vemodigt citat från samma bok som får det att brännas i bröstet av igenkänning:

förtränger att jag borde känna yster glädje över samma liv som sliter mig itu.