57 år senare.

-ursäkta...
john sivar tittar upp från det kritvita golvet på sköterskan och upptäcker inte helt oförvånat att hennes kläder går ton i ton med golvet. han reser sig utan ett ord och följer personen i vitt i korridor efter korridor innan hon äntligen stannar. måtte allt ha gått bra, tänker han för sig själv gång på gång. sköterskan öppnar dörren. det första han ser är en mycket söt flicka som ligger och jollrar. blicken svävar vidare, han möter sin fru olgas ögon. de ler. han förstår genast, skyndar fram till barnet och lyfter upp det. andas ut. allt har gått bra, trots olgas njursjukdom. han har fått en dotter. året är 1924. ute är det sommar.

57 år senare föds den flickans (som då alltså också kan titulera sig farmor) första barnbarn på s:t eriks sjukhus i stockholm. då har hon inte träffat sin son eller svärdotter på ett bra tag och hon är så glad över att få åka till bb och hälsa på. hennes man (farfar, men det var aldrig en titel den mannen identifierade sig med) följer inte med och alla vet varför. man kan bli informerad. man kan (försöka) förstå, men det är långt ifrån att hålla med eller tycka att en handling är berättigad och okej. farmor ger den nyfödda ett gosedjur i form av en brun hund som sen blir en utsliten favorit. hon kramar sin son och svärdotter och tittar man i hennes ögon finns den dagen nästan bara lättnad. alla kan relatera till hur det känns när den där klumpen i magen liksom löses upp. och rädslan för att den ska komma tillbaka.

igår kväll bjöd farmor oss på middag på jensen. det var okej, det fungerar, men det kan aldrig bli som förr. självklart beror det på mig också, för när man inte når fram distanserar man sig till slut. det är ren psykologisk överlevnadsinstinkt.