du är så fin när du ler.

en man, när blir man förresten en man? en ung man? han är iaf 29 år och sitter tillsammans med kolleger i en större sal och lyssnar på en föredragshållare. det är också en man, fast äldre, kanske närmare 50. fast han har mycket hår kvar, och inte är det särskilt gråsprängt heller. säkert färgat. det stämmer rätt bra överens med hans övriga attribut vad gäller klädsel, manschettknappar och glasögon som är av senaste modet. han ser liksom stilig ut. kanske är man en man när man observerar och registrerar sånt hos äldre för att man börjar inse att man själv också åldras?

han har aldrig tyckt att uttrycket att man irriterar sig på andra på sånt man själv också är dålig på stämmer. han tycker precis tvärtom. dock belägrar tröttman honom och det är först då han lägger märke till två andra som sover några rader ovanför honom. salen är inte full. han tänker att det skulle vara pinsamt om man råkade snarka så folk hörde. vilka problem. flera andra sitter med uppslagna datorer i knät. har de så mycket att göra borde de väl inte vara här? eller använder vissa konferens som ursäkt för att kunna koppla av? surfa på sånt de känner för och kanske även avkoppling från familjekrav? kunna sova några nätter helt ostört?

strax innan föreläsningen började ringde hans fru och var upprörd. vattnet var tydligen avstängt i lägenheten och hon verkade tycka det var hans uppgift att hålla reda på och informera henne om sånt men de passerar ju båda trapphuset där sån info oftast finns. inget att bry sig om, han vet att hon har en tendens att hetsa upp sig sådär ibland. han kan tom tycka att det är lite gulligt, konstigt nog. det är lite dubbelt det där, för samtidigt som han gillar att hjälpa henne och vara stöttande gillar han hennes självständighet hon visar i annat. i det är de ganska lika i sin relation, de behöver och vill ha varandra lika mycket eller lika lite, beroende på hur man ser det, men ingen av dem hänger upp sitt liv helt på den andra.

hans fru är samtidigt på väg till tandläkaren. hon är uppjagad av förmiddagens överraskning som bestod i avstängt vatten när hon kom tillbaka från sin löprunda. inget vatten, inget kaffe och ingen dusch! hon ringde sin man och frågade om inte han sett nåt meddelande i porten och varför han inte informerat henne, men han visste inget. hon var verkligen i upplösningstillstånd och gick gråtandes ned till några byggarbete som uppehöll sig på gatan. en av dem sa att han skulle försöka fixa lite vatten till henne vilket han lyckades med, så hon kunde iaf tvätta av sig och håret. nu är hon snart framme hos tandläkaren vid odenplan. hon avskyr att vara på dåligt humör. vet i teorin att man ska släppa det man inte kan göra nåt åt och fokusera på det som går att förändra. men det är så svårt. väl i väntrummet är det första hon ser en affisch på en leende man, hennes man, faktiskt. ännu, fast de varit tillsammans i mer än fem år, har hon inte vant sig vid detta utan blir lika överrumplad varje gång hon möter hans leende på allmän plats eller i en tidning. det där leendet. det signalerar mjukhet. manlighet. trygghet. han är så fin när han ler.