hjalmar och betty.

mamma hade en nära relation till sina morföräldrar, hjalmar&betty. morfar skjutsade mamma från solna till kindergarten (typ dåtidens lekskola) på kungsholmen där hjalmar&betty bodde innan han åkte till jobbet, sen var mamma där på förmiddagen och gick därefter hem till betty som passade henne till morfar hämtade. hjalmar lärde henne senare en del praktiska saker, som att måla, mura och göra skulpturer i ytong. han var konstnärligt lagd och gillade att pyssla med sånt, även om han inte kunde försöja sig på det, vilket han gärna önskat.

under ganska många år bodde hjalmar&betty nära dn-huset (där han även jobbade i garaget med nån slags omlastning av tidningar) på kungsholmen, först på rålambsvägen och sen på runiusgatan. när jag går på rålambsvägen idag (vilket inte händer varje dag, men ibland) tänker jag på dem när de gick där för mer än femtio år sen. hur de kände sig. funderade de som jag? var de nöjda med livet? eftersom mamma gillade dem särskilt tänker jag också att jag skulle tyckt att dem var intressanta, även om bortgånga personer ofta idealiseras/förstärks åt det ena eller andra hållet. jag föreställer mig att de var toleranta. deras enda dotter hade adopterat bort sin son när han föddes och kort därefter separerat från mannen som var pappan till första dottern och sonen och gift sig med en annan som adopterade hennes dotter och de fick sedan en gemensam: min mamma. jag fick rätt nyligen reda på att min mamma har en halvbror som blev bortadopterad och kunde aldrig prata med min mormor om dessa händelser. det var för jobbigt för henne.    

du kommer aldrig att träffa nån, du har alldeles för höga krav. så sa hjalmar till min mamma när hon var runt 20 år. och med bakgrunden att jag vet vilken relation de hade känns den kommentaren inte elak på nåt sätt, den symboliserar bara ärlighet och närhet. om min morfar hade sagt så till mig hade jag bara tagit mer avstånd från honom. han förstod inte alls att dagens människor kunde må dåligt av andra typer av problem än att lida av hunger och att behöva arbeta som 4-åring som han behövde. (får mig att tänka på alice bahs sommarprat där hennes pappa tänkte lite likadant: du har mat och tak över huvudet och blir inte våldtagen, vad har du att vara ledsen över? om att man kan vara ledsen trots att man har det de saknade och inte blev utsatt på det sättet.) men när mamma berättade om den här konversionen hon haft med hjalmar kände jag bara att han ville henne väl. att det på nåt sätt kunde ligga nåt positivt i att ha för höga krav (huruvida man nu kan ha det är också en fråga iofs).