the science of life

Länge sedan bara jag och mamma gjorde något ihop, beroende på att saker och ting förändras. När jag var liten var känslan en helt annorlunda och jag kan sakna den, men idag kunde jag ana, bara ana, något av det som funnits mellan oss förut. I strålande solsken precis hela tiden tog vi en långpromenad ut på Djurgården, ända ut till Blockhusudden, där jag konstigt nog aldrig varit trots att jag varit så mycket på Djurgården. Lunch på Rosendal och jag kände mig mer närvarande i nuet än jag brukar. Tog in allt runtomkring: svanen som hade hals och huvud under vattenytan så länge, några elever från Manillaskolan som pratade teckenspråk så ihärdigt med varandra, lila och gula tulpaner (som på något obeskrivligt sätt var något utöver det vanliga) på Waldermarsudde, känslan av coca-colan i svalget, en hel backe full med ovanligt stora tussilago, vattnet som guppade och blänkte så fint jämte säkert femton kanadagäss som simmade på rad, en gammal dam som hjälpte en annan att sätta sig när bussen krängde, turister som vecklade ut en karta på en uteservering, en liten flicka som sprang med en hund i koppel som skrämde fåglarna till flykt, inramat av två vattenspridare mot solen, känslan av lagom solvärme mot ansiktet och en lagom trötthet som surrar i kroppen efter tre timmars vandring och sist och minst smaken av jordgubbe i munnen.