är det fortfarande kärlek eller kallas det nåt annat?

jag sov oroligt inatt. drömde att mamma var kidnappad av zigenare. polisen fick inte kontaktas. jag tänker som vanligt det värsta och nån, jag vet inte vem, säger det också: det vanligaste är att de blir dödade. jag föreställer mig hur det skulle vara om hon inte längre fanns. man kan försöka, men det går inte att förbereda sig på allt.

natten innan rullar jag över klippkanter, gör mig illa. sen svävar jag högt upp över marken, ser åkrar och fält och blir yr. och natten innan dess brann det, med alldeles vit rök, enligt brandmännen. sällan minns jag mina drömmar, men när jag gör det är de alltid så starka, pockande och ofta tydliga med sitt ursprung; i lördags tände J ljus hemma hos mig, vilket jag i princip aldrig gör och i söndags läste han upp en intervju med fabian bengtsson för mig. jag vet att jag berörs av sånt.

suspekta svanjagare.

efter en lite orolig vecka då lillebror N varit sjuk och de inte riktigt vetat vad det var, med symptom som tydde på det värsta, var det skönt att i fredags få bekräftat att det inte var det. så när E&K kom på middag och tp-spel kunde jag iaf släppa den tanken. i lördags passade vi på att njuta av solskenet och gick från stora essingen via lilla, och kollade på de fina (relativt) nya husen i luxområdet som jag tidigare bara sett från tvärsöver vattnet, till fridhemsplan. stötte på två suspekta kvinnor som verkade vara svanjagare; de hade tre kassar med skorpor och bröd med sig och kom strax efter att ett helt svanstim simmat förbi: det var en väldig fart de fick!

igårkväll var K här på middag och det var bra pratigt som vanligt även om granatäpplesorbeten inte smakade som förväntat. sia:s hallonsorbet smakar verkligen hallon men den här var lite mer åt parfymhållet. rostbiffsalladen med bl a keso, majs, paprika och spenat gillade iaf jag och resterna blev dagens mat, en småregnig och gråtrist dag då man får lov att vara inne och slappa, och det kändes för ovanlighetens skull väldigt bra. för det är du värd. är jag?

delad glädje är dubbel glädje.

ibland träffar man på människor som slår hål på ens fördomsbubblor. som på nåt sätt lever lite mer på att göra andra än sig själv nöjda. nä, snarare sig själv genom andra. det kallas synergi. jag vet att det funkar så. delad glädje är dubbel glädje. redan i hissen på väg upp till vårdcentralen säger en man, som åldermässigt skulle kunna vara min morfar, att det måste vara en svensk hiss eftersom den går så långsamt. det är bara svenskar som är så lugna. människor från andra länder är mer stressade. självklart bryter han själv på svenska. sen frågar han om jag vill ha hans nummerlapp, för jag har kanske mer bråttom än han. jag tar tacksamt emot den.

efter ett tag kommer en medelålders man på kryckor in och mannen som bryter reser sig genast och erbjuder den andre sin plats fast det finns flera andra lediga. när jag går förbi väntrummet efter att ha tagit mina blodprover ler jag mot mannen och säger hejdå. den här ytliga formen av kontakt kan ge en så mycket. lite vanlig enkel vänlighet och att släppa in nån bara lite grand kan göra att man går därifrån med ett omedvetet leende på läpparna och en känsla av värme i bröstet.

bekräftelse.

du finns.

och nån ser dig.

så in i norden trött.

svårigheter att hålla mig vaken på tunnelbanan och bussen både igår och idag. kände det egentligen redan när jag vaknade. tröttheten som tynger ned hela kroppen som tyngder. det är inte särskilt vanligt att jag är så trött. sov dessutom åtta timmar i sträck i natt. kanske förkylning på gång, kanske påsamlad sömnbrist. saker som i normala fall går automatiskt måste utföras med stor koncentration för att inte bli fel. sådana enkla saker som att gå, sätta den ena foten framför den andra, eller att lyfta ut brickan med cellskålar ur inkubatorn.

it's all coming back. to me. now.

bläddrar lite i en bok jag skrev saker i tidigare. konstruktioner som rör upp, får en att associera, minnas, tänka och känna. nåt jag skrev när pappa ringt en gång, jag minns vilken dag det var men inte vilket år:

så ringer de. eller naturligtvis inte, inte båda. pappa. fast det kunde lika gärna ha varit mamma som frågat pappa om de inte ska ringa ändå. hade nog inte förväntat mig att de skulle. men det värmer. mycket. smärta i bröstet. fast pappa hör nog inte att gråten sitter i halsen. tårarna rinner mer när lurarna är pålagda. lyssnar till ljudet då tåren landar på kudden. vet inte varför jag gråter. för att jag är tacksam över att de bryr sig, för att man inte kan förvänta sig det? för att jag ibland känner en ensamhet och ett utanförskap som jag inte vet var det kommer ifrån? för att jag är ledsen över att jag har så svårt för att älska?

och ett annat fragment som bara delvis hänger ihop; när jag var liten och pappa skulle natta mig brukade han läsa en bön, jag kan den fortfarande nästan utantill:

gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
vart jag mig i världen vänder,
står mig lycka i guds händer.
lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, fader vår.

det var som en liten välsignelse, och jag tycker fortfarande att det var vackert gjort även om jag idag tar avstånd från en del av det kyrkan står för (och därmed har gått ur). med ett barns naiva medvetande tänkte jag nog att pappa, snarare än gud, var den som stod för beskyddandet och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg till en förälder.

make my day.

första gången sen blogger började spara inlägg automatiskt som jag råkar ut för att endast en av typ tio rader finns kvar när man öppnar ett påbörjat inlägg. nåväl, bara till att börja om helgredogörelsen då:

i fredags trevlig och pratig middag med H&S och lilla A som var ovanligt medveten och uppmärksam för sin ringa ålder på åtta månader.

eftersom det var soligare än utlovat tog vi en lagom runda på lördagförmiddagen, främst för att inhandla ingredienser till pepparkakssmet. klantsak 1 som hade med pepparkakorna att göra: jag lyckades glömma en av de två pepparkakskryddorpåsar vi köpte. klantsak 2: läste fel/slarvigt i receptet idag och tog 1,5 liter istället för 1,5 dl vatten. eftersom jag aldrig förr har gjort egen deg reagerade jag inte på orimligheten men J upptäckte det som tur var innan det var för sent.

ringde sen mormor och sa att vi tänkte komma och besöka henne, då vi ändå skulle på middag hos P&M som bor i närheten, vilket gjorde henne väldigt förvånad men såklart glad. fick en fin ljusblå cardigan som hon köpt men inte tyckte passade. men viktigast var att hon fick prata av sig, tidsperspektivet blir så uppenbart olika; hon vaknar klockan fem varje morgon, bor själv och kan nu inte efter lårbensbrottet gå ut. om tiden gick långsamt för henne förut har möjligheterna för sysselsättning och tidsfördriv förminskats än mer nu. det finns ett bra uttryck: make my day. och det handlar oftast inte om pengar, utan om att ge nån av sin egen tid och energi. sen att vissa hävdar att tid är pengar är inte relevant i det här sammanhanget, för socialt umgänge kan inte köpas för pengar. sen alltså middag hos P&M, efter god taco blev det oväntat nog tp-spel, vilket var länge sen sist. kul!

idag kladdkakefrukost och sen uppgång pga väldigt lågt blodsocker vilket ledde till en typ halv, seg och slapp dag. pepparkakssmeten är iaf gjord nu, och det var målet. kakorna görs senare. nog för att jag gillar att planera men pepparkakor lämpar sig inte väl för infrysning.

desire to deliver perfection.

detaljer. återigen detaljer.

i ett försök att se om jag kan gilla nåt annat godis än choklad köper jag bassett’s traditional winegums. självklart måste jag studera bitarna i detalj, upptäcker att det står g.b på dem och läser på förpackningen att det kommer sig av att grundaren hette george bassett och att firman grundades 1842 i sheffield.

hur markisen ser ut på insidan. hur träden skuggar marken och hur löven skuggar varandra. hur det gnistrande solljuset kan förmedlas inverterat.

som när en klar melodisnutt som väcker nåt i mig bultar i bröstet och jag tror att nån ser mig.

jag kan ta hur många bilder som helst på samma motiv - ändra vinkeln och avstånd lite, lite grand - fast jag vet att jag kommer radera alla eller nästan alla ändå.

perfekt är inte målet. målet är att försöka vara nöjd med det jag
åstadkommer
presterar
gör
är
ger
får

det är svårt nog.

kvällens musik.

bloggen fyllde ett (igår).

firas med småkakor (bl a pepparkaksdrömmar) från gröndals bageri. det är inte ofta man (jag då) köper kakor i lösvikt från bageri/konditori. nåt speciellt ska det ju vara när det är nån annan som fyller år :-)

som vanligt är tidsperspektivet så både och; som den reela tid som verkligen förflutit och samtidigt som igår. insikten som ibland sköljer över mig - att till och med år kan gå fort - finns kanske där som en påminnelse om att njuta av idag. för morgondagen vet vi egentligen inget om. det enda vi har är nu.

love is.

det enda som räknas är att ha älskat och blivit älskad.

helgrapport med mycket mat.

både J och jag slutade vid lunchtid i fredags och träffades i stan, åt först kalvfärsjärpar på republik på tulegatan och tog sen en vända på gärdet för att lapa så mycket sol som möjligt nu när det är lite ont om den varan. hade kollat upp två fotoutställningar på kulturhuset, martin parr och araki, men på ungefär 15 minuter hade vi kollat igenom båda och ingen var väl precis att rekommendera. parrs foton var rätt anonyma och arakis ganska precis det motsatta. trots lördagens råa väder blev det en promenad till muffinsfabriken, missade snopet stängningen med fem minuter helgen dessförinnan, men nu blev det banan-choklad- och maple pecan-muffins som lunch.

söndagen ägnades åt social samvaro; först brunch (där pannkakorna var godast trots att det fanns rabarberpaj, omelett, korv, kyckling och revbenspjäll) i alvik med H, Å&H och A&E och sen (grill!)middag med hasselbackspotatis för mamma som hade äran att fylla år. M&P skulle "fixa" efterrätten även denna gång men nästa gång kommer jag säga att det får bli nåt mer ordinärt än prinsesstårta (förutsatt att de inte tillverkat den själva då)!

double so true.

ytterligare tänkvärda citat ur tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda:

- varför låter du mig mala på så här? varför är du intresserad av allt det?

- jag tycker om när människor lättar på locket...
- varför det?
- jag vet inte. det är väl som ett självporträtt? ett självporträtt med ord...
- och du då?
- jag kan inte berätta...
- men det är ju inte normalt för dig heller att tillbringa all tid med en så gammal tant som jag...
- inte? så du vet alltså vad som är normalt?

nåt av det finaste som finns är när en människa öppnar sig. när ens egna väsen tvistas med nån annans. sen gillar jag som alltid ifrågasättandet av normalt.

det var inte längre samma människa som höll i pennan… hon hade ruskat på sig, ömsat skal och krossat granitblocken som hade hindrat henne från att komma vidare under så många år… ikväll satt det människor och väntade på att hon skulle komma tillbaka…människor som fullständigt sket i vad hon kunde tänkas duga till… som älskade henne för nåt annat… för den hon var, kanske…
för den jag är?
för den du är…

har lite svårt att helt skilja på det man gör och den man är, för beteendet speglar ju personligheten väldigt mycket, och därför blir det rätt ofta en konflikt i separationen av sak och person, tycker jag.

i tjugosju år hade hon sagt nej. nej, det går bra. nej tack, men det var snällt. nej, jag behöver inget. nej, jag vill inte vara skyldig nåt. nej, nej, låt mig vara.
-ja.

måste vara en hög mur att klättra över men en också en stor lättnad som belöning.

subtle as a breeze.

perhaps it's only when you mean the opposite you dare to tell. when you're so afraid of loosing the stuff you just thought you were hunting. if this enormous surge of feeling is not enough proof, then what is? life.

as if sometimes there was this feeling, a requirement, to make a conclusion from the results, but no matter how hard you tried, you could never make it concrete on paper. it remained subtle as a breeze. because you were never even meant to. feel complete or finished or whatever adjective you prefer. it's all about maturity, to realize you'll always be on the road. no matter what.