double so true.

ytterligare tänkvärda citat ur tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda:

- varför låter du mig mala på så här? varför är du intresserad av allt det?

- jag tycker om när människor lättar på locket...
- varför det?
- jag vet inte. det är väl som ett självporträtt? ett självporträtt med ord...
- och du då?
- jag kan inte berätta...
- men det är ju inte normalt för dig heller att tillbringa all tid med en så gammal tant som jag...
- inte? så du vet alltså vad som är normalt?

nåt av det finaste som finns är när en människa öppnar sig. när ens egna väsen tvistas med nån annans. sen gillar jag som alltid ifrågasättandet av normalt.

det var inte längre samma människa som höll i pennan… hon hade ruskat på sig, ömsat skal och krossat granitblocken som hade hindrat henne från att komma vidare under så många år… ikväll satt det människor och väntade på att hon skulle komma tillbaka…människor som fullständigt sket i vad hon kunde tänkas duga till… som älskade henne för nåt annat… för den hon var, kanske…
för den jag är?
för den du är…

har lite svårt att helt skilja på det man gör och den man är, för beteendet speglar ju personligheten väldigt mycket, och därför blir det rätt ofta en konflikt i separationen av sak och person, tycker jag.

i tjugosju år hade hon sagt nej. nej, det går bra. nej tack, men det var snällt. nej, jag behöver inget. nej, jag vill inte vara skyldig nåt. nej, nej, låt mig vara.
-ja.

måste vara en hög mur att klättra över men en också en stor lättnad som belöning.