it's all coming back. to me. now.

bläddrar lite i en bok jag skrev saker i tidigare. konstruktioner som rör upp, får en att associera, minnas, tänka och känna. nåt jag skrev när pappa ringt en gång, jag minns vilken dag det var men inte vilket år:

så ringer de. eller naturligtvis inte, inte båda. pappa. fast det kunde lika gärna ha varit mamma som frågat pappa om de inte ska ringa ändå. hade nog inte förväntat mig att de skulle. men det värmer. mycket. smärta i bröstet. fast pappa hör nog inte att gråten sitter i halsen. tårarna rinner mer när lurarna är pålagda. lyssnar till ljudet då tåren landar på kudden. vet inte varför jag gråter. för att jag är tacksam över att de bryr sig, för att man inte kan förvänta sig det? för att jag ibland känner en ensamhet och ett utanförskap som jag inte vet var det kommer ifrån? för att jag är ledsen över att jag har så svårt för att älska?

och ett annat fragment som bara delvis hänger ihop; när jag var liten och pappa skulle natta mig brukade han läsa en bön, jag kan den fortfarande nästan utantill:

gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
vart jag mig i världen vänder,
står mig lycka i guds händer.
lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, fader vår.

det var som en liten välsignelse, och jag tycker fortfarande att det var vackert gjort även om jag idag tar avstånd från en del av det kyrkan står för (och därmed har gått ur). med ett barns naiva medvetande tänkte jag nog att pappa, snarare än gud, var den som stod för beskyddandet och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg till en förälder.