i en taxi är han på väg till sitt arbete. han sitter fram, bredvid chauffören och han har blå mössa och glasögon med metallfärgade skalmar på sig. åldern är svårbedömd, nånstans mellan 15 och 30 år. jag står och väntar på tväris med vad jag gissar mindre entusiasm än vad han nyss kände då han väntade på färdtjänsten. kanske stod han till och med utanför porten. hans handikapp är det första man tänker på när man ser honom. en människa som har downs syndrom kan aldrig välja om han/hon vill berätta om sin diagnos utan blir direkt kategoriserad utanför gränserna för det normala.
endast hos barn och utvecklingsstörda kan jag se sån där äkta genuin glädje. det är kanske hemskt, kanske tänkvärt, men likväl en sanning. jag vet inte om hela förklaringen ligger i att de båda lever i nuet?! att då och sen förblir nåt som existerar bortom deras medvetande och kanske även empati och tankar på följder? jag vet inte. men jag tycker inte längre synd om utvecklingsstörda, vilket jag tror är en ganska vanlig första tanke hos många. jag vet att det ligger nån slags verksamhet för utvecklingsstörda i närheten för jag har sett gruppen vara ute flera gånger, bl a inne på coop, och när jag ser dem blir jag alldeles varm inombords. det känns fint, bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar