min pappa. som fyller en så fin, självklar och unik plats i vår familj. han fick reda på att
han har prostatacancer i förra veckan. 59 år. vet inte så mkt mer ännu
då han nu ska få remiss till onkologn på ks för nån typ av
behandling, verkar luta åt operation. sorgligt och ledset även om det inte
verkar vara den mest aggressiva typen av det lilla han fick reda på av
urologen. återigen den där absurda och märkliga känslan att mamma och
pappa kan (och troligen kommer) försvinna före mig. att föreställa sig
den förlusten, av de som står mig så nära och skänker mitt liv mening.
skulle naturligtvis kännas lika märkligt om det var tvärtom. samtidigt
vore det det ultimata.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar