när livet känns.

på fredagen var vi på zoo i mulhouse och efter det började mamma&pappa och niklas åka hemåt medan vi stannade kvar ett par dagar till. vi stod vid husbilen utanför djurparken och pappa kramade mig hejdå som om det vore det sista. cancerbedskedet som spökar. sällan han är så känslosam och hans tårar fick såklart mina att rinna. livet är så skört. och eftersom han gråter så sällan påverkade det mig oväntat mkt; grät flera gånger de efterföljande dagarna, små triggers; en orkester som övade i en ovanligt fin kyrka, en äppelpaj pappa skulle gillat, en sång, en situation där han skulle ingivit den trygghet bara en pappa kan. eller teoretiskt även en mamma eller partner oxå för den delen, men för mig är det nåt visst med en mamma och en pappa. de var de första som statuerade exempel som icke ifrågasatta grundmurar i mitt liv, som älskade utan motkrav och jag är osäker på om den rollen helt kan ersättas. jag kan fortfarande ibland känna att jag inte duger men de visar mig motsatsen.