så känner jag
ofta i relation till mamma&pappa. en känsla som inte på nåt sätt
betyder att jag inte skulle frigjort mig ifrån dem. det har liksom inte
med det att göra, vilket jag tror en del tror. självständighet,
vuxenkänsla, som för mig mkt handlar om att ha koll, ta ansvar, planera och känslan av att jag och J är ett vi (även om den kunde vara
starkare) existerar parallellt. inte antingen eller.
jag tror,
nästan vet, att den här känslan inte är alla förunnad. att tycka om sina
föräldrar så att det enbart är positivt att vara deras dotter.
stoltheten däri, den ömsesidiga. det är svårt att beskriva vad som
skiljer den här relationen från annan form av kärlek och vänskap, för det är ju vad det
handlar om. ett spec slags band av tillhörighet, samhörighet och
respekt. att ha format varandra. lärt och blivit lärd. fått och gett.
skrattat och haft ont i magen. men förlåtit.
att
veta att jag kommer sakna. bara närvaron, att inte kunna speca så mkt
mer än så. småsaker som verkar futtiga i andras ögon men som definierar
varje familj och är det jag minns. nu och ofta. det är ett fint sätt
att kvadratisera grejer på. ibland t o m upphöjt till tre;
förvänta/föreställa, uppleva och minnas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar