Hur gjorde man innan digitalkameran kom. Om man ville publicera en bild på internet? De kom kanske samtidigt? Satt och bläddrade i gamla fotoalbum. Mindes. Dessa tre bilder på min lillebror N som jag tagit, från när han var liten och innan, gillar jag, så jag provade att fotografera dem. Blev sådär (varför måste jag alltid be om ursäkt för allt jag gör som inte är perfekt?), men jag lägger in dem här ändå.Känns som att titta på en annan människa. Och det är det ju på sätt och vis också. Minnen av hur han var förut svävar förbi framför mina ögon och gör dem ibland grumliga. Minns särskilt när jag skjutsade honom på pakethållaren på cykeln; vi brukade åka iväg bara han och jag, till en lekplats med en snurrgunga, och jag gav honom fart. På dem här fotografierna ser man något i hans blick. Aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att en människa kunde bli så avpersonifierad, att gester, tycke, vilja, minspel och skratt bara kunde rinna bort. Jag har sörjt honom, fast han fortfarande lever.
4 kommentarer:
Vad sorgligt det låter. Tycker du låter stark. Men det är väl i svåra situationer som man tvingas acceptera och vara stark även om det kräver en del. Det är konstigt att det sorgliga kan vara så vackert.
Kanske är det ngn slags skyddsmekanism människor har, att också kunna se ngt vackert i det sorgliga, för att det om möjligt ska bli lättare att förstå, hantera och acceptera. Fast jag vet inte, det funkar ju inte alltid så.
Jag tycker alltid det är så att det sorgliga blir vackert först i efterhand. Och jag tror det för egen del kan bero på att jag nu känner mig starkare och bättre och således inser hur svår situationen verkligen var, vilket gör att jag tycker synd om mig så som jag var då/förut. Och det blir vackert.
Något har hänt med din bror som jag (en främling) inte förstår.
Skicka en kommentar