Mamma och pappa var här en sväng hos mig ikväll. Sällan de är. Utan att lägga något anklagande i det. Jag är mest hos dem. Tänker på min relation till. Komplicerad? Inte som förr. Känner inte lika starkt, fast jag vill, tror jag. Kan inte säga varför. Och i det här fallet vill jag nog verkligen veta varför. Ställer inte bara den frågan av slentrian, som jag tror att jag gör ibland annars...Kanske beroende på allt som hänt. Med lillebror N. Med mamma. Med mig. Med alla. Allt går inte att dela in i normalt eller extra svårt. Naturliga och vanliga processer kontra saker man måste gå igenom som är jobbigare och tuffare än för dem flesta andra. Allt är relativt, såklart, jag vet. Men ändå.
Är alla tacksamma över sina föräldrar? Det de gjort för en? Minns en gång pappa ringde till mig. Och egentligen utan särskild anledning blev jag så överväldigad att det började värka i bröstet. Tårarna rann mer när lurarna var pålagda, men det spelade mindre roll. Jag lyssnade till ljudet när tåren landade på kudden. Djup tacksamhet, fast jag alltid fått så mycket uppmärksamhet och omtanke av dem. På alla sätt. Och ändå. Kanske just därför. Jag tar ingenting för givet som Niklas Strömstedt så fint sjunger.
Men nu var det länge sedan jag kände så. Är jag fulltankad på dem känslorna? Har det att göra med insikten som kommer till en när man håller på att bli vuxen: att mamma och pappa inte är övermänskliga? De kan inte ordna allt för dig, den illusionen man levde i som barn. För att sörja för sin egen känsla av trygghet. Helt rätt och sunt. Men nu? Var står jag? Och vart kommer jag gå i förhållande till dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är en så smärtsam känsla att inse att det inte finns någon som kan ordna allt. Hur överlever man i verkligheten när man känner en avsaknad av den inre trygghet man behöver för att fungera. För visst finns det någon trygghet? Det gäller bara att hitta/skapa den?
Det är nog en långsam växling. Många "vuxna" jag känner behandlar sina gamla föräldrar nästan som barn.
Samtidigt tror jag att det här med tacksamhet till sina föräldrar inte går att jämföra med annan typ av tacksamhet. Banden är så starka. Att behandla sitt barn bra är ju i någon mån att behandla sig själv bra.
Skicka en kommentar