Berlin. Checkpoint Charlie. Där såg jag den här affischen första gången. Den sög tag i mig. Det gör den fortfarande, fast jag nu ser den varje dag. De utsträckta händerna, strumporna, hur tjockt hår pojken ser ut att ha.I Vibeke Olssons bok Molnfri bombnatt (som för övrigt är en av dem bästa böcker jag läst) tar hon upp just detta med vikten av strumpor. Att det var skillnaden mellan att frysa och inte frysa. Sådant kan man egentligen inte förstå. Bara försöka att. Men det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar