en gåtfull skönhet och en ömsint sorg

Satt på bussen. Rödljus vid Solnavägen. Och jag tittade ned för från bussar har man en bra utsiktsplats. I bilen bredvid sitter en kvinna, kanske 30 år ung, och äter en godis. En sådan där cylinderformad sak med mjuk fyllning, på precis samma sätt som jag äter sådana, nämligen genom att trycka ut fyllningen först. Hon var inte medveten om att hon blev iakttagen, men som vanligt såg jag på det hela som om någon såg både mig och henne. När man tänker på det som en slags scen eller tavla får det en rättvisare innebörd, blir mer filosofiskt, kontemplativt, blir mer liv, helt enkelt. För jag tror sådana saker tillhör livet i hög utsträckning, små stunder av tillfälligheter, en speciell rörelse, en specifik min, en blick som möter en annan, ett scenario som på något sätt gör en extra medveten. Ögonblick som har en gåtfull skönhet och en ömsint sorg (som jag läst i en recension om filmen Sånger från andra våningen för jag vet inte hur många år sedan, men jag kommer alltid minnas dem orden).