Jag är imponerad över att G kommer ihåg när han gjorde saker och ting eller när något hände. Våren 2001 eller hösten 2003. Å andra sidan brukar H ofta säga att hon förundras över sådant jag minns: personer, namn, ansikten, röster och detaljer (där kan jag verkligen minnas onödiga saker, som tex vilka kex vi åt vid ett speciellt tillfälle på klassresan till Österrike i gymnasiet och massa andra oviktiga saker som automatiskt fäster i mig). Men när det gäller tidsangivelser blir det ofta plus minus två-tre år, har jag insett. Däremot kommer jag ihåg var och vid vilken tidpunkt på året jag läst dem flesta böcker. Hittade två citat som jag skrivit ned från Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt och visste på en gång att jag var i Tyskland en sommar när jag läste den boken. I en liten ort utanför Kiel och ett flygplan flög väldigt lågt ovanför oss just när jag läste den boken. Det är lustigt vad man minns. Olika.
Där har alltid funnits en smärta, en känsla av att kärleken- och då menar jag det slags kärlek som är en total fysisk och psykisk dragning- är något sällsynt och oändligt dyrbart, en intensiv magisk stegring ungefär på samma våglängd som feens uppdykande eller upptäckten av en ingång till en annan verklighet, kanske den man är menad att existera i.
Jag inser så mycket. Och så mycket är ändå mig övermäktigt.
Fortfarande berör de här orden mig så starkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar