skrivklåda.

dörren direkt till vänster efter huvudentrén öppnar jag alltid med höger lillfinger. kommer inte ihåg varför eller hur det började men nu är det bara så. styrketräning på mininivå. mitt pekfinger trycker sen på knappen som har en fyra bredvid sig: cellulär och molekylär tumörpatologi. dörren till vänster om hissen som kräver passerkort har länge varit konstig; man måste använda milt våld för att få upp den och handtaget sitter oergonomiskt långt ned. är varken funktionellt eller estetiskt tilltalande.

jag undrar hur nån tänkte.

om jag har fönstret öppet mot neuro hör jag smattrandet, annars är det bara visuellt; ett antal gånger per dag närmar sig en helikopter. inte alltid samma, för de har olika färger men inuti dem finns människoöden som påminner om varandra.
rädsla.
sånt som händer andra.
att tvingas lägga sitt liv i nån annans händer.
sårbarhet.
kanske det oerhört sköna i försäkran.
kanske motsatsen.

jag undrar om det är som de säger, att ovisshet är det värsta.
men det är så mycket som sägs.
jag tror egentligen inte det finns nåt generellt bra svar på det.

jag ser inte själva landningen, inte luftvirvlarna som får hår och oknäppta jackor att trotsa tyngdlagen.
båren som skjuts mot hissen ned.

jag vet.
ändå.
och jag undrar inte mer. inte just nu.
samtidigt börjar jag så smått inse att jag aldrig kommer sluta ställa frågor.
och det känns rätt okej.