some thoughts about.

tidningen city skrev för ett tag sen om det här med att välja bort barn. jag tycker den diskussionen är intressant. i alldeles för lång utsträckning tas det för självklart att folk vill skaffa barn, tycker jag. det är liksom utgångsläget och par som frivilligt väljer ett barnfritt liv anses udda, blir oftare ifrågasatta. tänk om man också skulle fråga dem som valt att skaffa barn: varför gör ni detta? jag är inte säker på att alla riktigt tänkt igenom det. att välja att inte skaffa barn kan nog ibland vara mer genomtänkt än motsatsen.

att välja frivillig barnlöshet anses ibland egoistiskt. avundsjuka kan nog vara åtminstone en bakomliggande delförklaring; det är väl en lika egoistisk handling att skaffa barn isf, för man skaffar väl inte barn för nån annans skull än sin egen?

att inte skaffa barn hör absolut inte samman med att inte vara barnkär/inte tycka om barn. snarare tvärtom; man kan tycka väldigt mycket om att umgås med barn men att ha egna är förknippat med så mycket mer än själva umgänget. det handlar om att göra helt andra prioriteringar, att välja bort en del av sitt tidigare liv, sig själv, och välja nåt som man tror ska vara värdefullare.

en lite annan grej: när man umgås med folk som har barn anses man dessutom totalt okunnig inom barnuppfostran bara för att man inte har egna. vänta tills du får egna barn ska du se. inom andra områden tycker jag det är mer accepterat att uttala sig även om man inte själv varit där, men när det gäller barn måste man tydligen först uppleva det innan man kan yttra sig. ödmjukhet, acceptans och försök till förståelse borde gälla överallt.