Bygga strukturer från ingenting. Saker och ting formar sig själva? (Nä, hävdar vissa, jag vet.) Är det det som kallas luftslott? Är likgiltighet och att låta sig dras med av strömmen samma sak? Man kanske vill för mycket i vissa avseenden och för lite i andra. Är det verkligen bara rädslan att misslyckas, eller kanske rättare sagt, att verka misslyckad i andras ögon, som spökar? Fast jag inte vill bry mig halkar jag lätt dit. Vissa ord fastnar som vore de självhäftande och andra rinner av som vattendroppar på ett oljigt underlag. Det handlar inte om slumpen, utan om vilket tillstånd man själv befinner sig i, och det styrs av många faktorer. Samma sak där, att vissa hävdar att det är 100 % upp till dig själv, men jag håller inte med. Tenderar att hålla med Peter Le Marc om följande istället:
Det finns två sorters människor här i världen. De som får stjärnhimlen när de begär den och som med självklarhet tar för sig var dag. Så finns det de som får slåss för varje andetag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hallå Lina!
Jag tycker inte att likgiltighet och att följa med strömmen är samma sak och att döma av din text tycker inte du det heller?!
Humlan (tror jag det är) sägs ha alldeles för små vingar för att kunna flyga. Detta är något som Humlan inte vet om och/eller begriper. I stället tar humlan och bara flyger.
I tango finns det många saker som jag tidigare inte kunde göra, numer gör jag dem bara rätt och slätt. Hur är detta möjligt? Tja, jag bara gör. Jag tror att de som får stjärnhimlen är de som ser det som en självklarhet att de skall ha himlen, och därmed har de den, precis som humlan, medan för andra är det inte alls självklart. Jag tror att detta är en delförklaring till att somliga får stjärnhimlen medan andra får andnöd. Detta kan man ju sedan fråga vidare kring, varför är det självklart för somliga men inte för andra? Är det verkligen 100 % upp till dig själv??
Sköt om dig!
Richard
Alldeles riktigt; jag tycker inte att det är samma sak.
Mm, precis, pudelns kärna ligger väl just där, varför det är självklart för somliga och inte för andra? Jag har inget bra svar på det. Reflekterar själv till Nalle Puh när du nämner humlan, han är lite likadan. Ibland skulle man behöva vara mer som honom; bara pröva. Men nu var det inte precis det jag syftade på. Stycket jag skrev var lite flummigt, jag vet, men ibland gillar jag att bara spåna lite...pränta ned orden som de fogar sig.
Och ja, vissa anser att det verkligen är 100 % upp till en själv. Svårt att förklara här lite kort vad jag menade där, men ungefär att man har olika förutsättningar för att lyckas med det man vill, och det ser inte alla.
Det är intressant hur olika människor fungerar och resonerar och vad det sätter igång för impulser hos en själv. Vidare är det också intressant hur det man utrycker tolkas av mottagaren, t ex tolkade jag inte alls din text som lite ”flummigt spånande” utan snarare som ett genomtänkt utryck för att ödmjukt framföra en åsikt och genom den väcka tankar, idéer och insikter hos mottagaren som i sin tur i bästa fall kan bolla tillbaka nya tankar och idéer på ämnet. Detta fick i sin tur mig att tveka till om jag skulle publicera min kommentar i och med att den i viss mån svarar på lite av din frågeställning (när jag själv sitter med folk och brainstormar för att hitta nya utvägar tycker jag inte om när folk kommer med korta outvecklingsbara svar). Som tur var kom jag på ett lite krystat sätt att komma tillbaka till din frågeställning om 100 %, och även om jag inte var helt nöjd då jag tyckte att jag problematiserat för lite ansåg jag att jag kommit tillräckligt långt med min text för att publicera den (vad gör man inte för att bli publicerad på nätet )
Richard
Instämmer. Jag är lite ambivalent när det gäller svar/inget svar alls/kort outvecklat svar. Inte sällan är frågorna/funderingarna innan viktigare.
Ang. att bli publicerad på nätet är det ju inte speciellt svårt nuförtiden ;)
Man kan skapa en fasad av likgiltighet som till slut även kan uppfattas som verklig av skaparen. Denna skapade likgiltighet är ett skydd, en mur mot andra. Denna form av likgiltighet är det samma som att dras med av strömmen, en protest mot att andra inte lyssnar eller förstår ens egna behov. Man har kommit till den punkten då man inte fattar egna beslut, det blir enklast och bäst så.
"Likgiltighetens intensitet, utgör ett kvävande skikt.
Ogenomträngligt, till någons förtret?
Skapandet är den ensammes plikt."
Det är svårt att vänja sig av med den skapade likgiltigheten, att tycka det är viktigt och berättigande att lyssna på sitt inre.
Skicka en kommentar