nåt jag anade och kände redan för ett par veckor sen känns fortfarande så; det här att skriva på min egen och läsa andras känns inte längre lika mycket. och därför mattas det av. vill inte bara för sakens skull. lusten måste finnas. och den kommer tillbaka. det - om nåt - tar jag för givet. fast man egentligen aldrig kan eller ska det.
tiden med J går så fort. vi gör inget särskilt egentligen samtidigt som allt är på de yttersta gränserna av det där jag kallar liv. jag memorerar. ögonblick återigen, för helheter på en gång går inte. eller snarare så att ögonblicken är pärlorna som bildar armbandet. pusselbitarna som ger upphov till ett mönster. men i det här fallet finns ingen bild på förpackningens utsida att utgå ifrån. det är det som skiljer verklighet ifrån fiktion. säkerhet kontra risk. hur höga insatserna är. och hur höga vinsterna kan bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Är det inte så att lycka dämpar kreativiteten? Visst är det befängt att generalisera, men jag tycker det är lättare att uttrycka soergsenhet och längtan. Tillfredsställelse har man inte samma behov av att kanalisera.
du har nog rätt i det. finns nog också nån slags figur på varje människas axel som säger att det är okej att klaga men inte att uttrycka glädje i stora ordalag. dessutom är jag rädd att det fina bryts ned om man försöker konkretisera det för mkt.
det där med att tiden går fort med någon, det känner jag igen. Frågan är om det alltid är något bra eller alltid något dåligt?
hanna - det är nog varken eller och både och. skrev lite om det förut, ambivalensen däri. på ett sätt är det skönt men ibland kan det kännas för fort.
Skicka en kommentar