pappas flicka.

blicken fastnar på en av miranda-nallarna, den med tröjtexten daddy's little girl. får mig att minnas en dag förut. inte så länge sen. pappa ringde. sträckte ut en hand. jag tog den inte först, men sen. det var svårt att låta bli. funderar på om jag är pappas flicka. jag undrar varför det ligger nåt positivt värdeladdat i det begreppet, mer än i mammas flicka. kanske har det nåt med freuds teorier att göra. eller för att samhället gjort det att vara mammas flicka till en sån självklarhet att det inte längre finns nåt speciellt och avundsvärt i det. kopplar till nåt jag och K pratade om igår, nämligen graden av närhet till föräldrarna. vi är väl ungefär på samma nivå, även om sånt är svårt att jämföra. och det fluktuerar, men kanske bara om man varit riktigt nära?

tillägg: pratade med pappa senare i telefon. han ville att jag skulle komma på middag. jag sa att jag skulle vara med J, att vi skulle på bio bland annat. jamen kan du inte äta middag med oss innan? och han sa det med det där självklarheten som finns mellan oss. inget göra sig till. inget be om. inget underliggande som måste tolkas. bara fråga rakt ut. och sen acceptera svaret. och jag tänker att jag uppskattar det så.