skip to main |
skip to sidebar
känner inte att jag bara kan publicera en bild, så nånting ska jag ändå skriva. lynnigt väder skulle jag vilja kalla det som varit de senaste dagarna här i stockholm; varmt och lite svalare och regn och soligt om vartannat. jag och J har varit ute mycket, bl a runt brunnsviken och på djurgården där vi fick en fin närbild på en rävunge. har aldrig varit nära en sån ute i det fria förut och skickade ett litet mejl till skansen för att fråga om de möjligen saknade nåt sånt djur, men ännu har inget svar kommit. igår och idag (och troligtvis imorgon också) har vi varit runt båtarna i tall ships' races och åkt en tvåtimmarstur med isbrytaren sankt erik från galärvarvet. vi har varit på fjällgatan och på ersta, som utan tvekan alltid kommer vara en av de bästa utsiktplatserna i stockholm, trängts med turister och barnfamiljer som inte var turister som köpte brända mandlar och fudge och lakrits och korv. några bilder blir nog fina så både räven och nåt maritimt kommer. det tar på krafterna att traska i stan så nu är det dags för lite vila med J som redan sover lungt här nära mig.
lunch på café montmartre på hornsgatan med K och L. enbart därför att L visste att de hade ben&jerry-glass som kulglass där. efterrätten är ju det viktigaste även om caesarsalladen med räkor och advocado också gick ned :-) numera tillhör jag den växande skaran som har ätit ben&jerry-glass, närmare bestämt chocolate fudge brownie, fossil fuel och phish food. tycker dock inte att smaken var så extraordinär, mer de fantasifulla namnen och innehållet isf och det är konstigt att inte fler företag följt den linjen. lite kul var det att killen som serverade hade gått på samma tyska som oss på högstadiet och det var han som kände igen oss och inte tvärtom! jag och K brukar annars vara fenomenala på att haja sånt snabbt. kändisspottade kristina lugn utanför och hon såg lika sävlig ut i verkligheten som hon verkade när jag såg henne på tv senast. eftersom det var perfekt promenadväder=inte för varmt gick jag och K sen från mariatorget till fridhemsplan vilket blev en nätt promenad på nästan två timmar. har alltid gillat känslan att vara bland turister i sin egen stad, det är nåt visst med att fota främlingar med deras kamera (analog idag) och känna sig så hemma medan de inte. trygghet. jag kan. jag vet. eller nåt. inbillar mig att mattheten i kroppen iaf delvis beror på vätskebrist som min kropp nu håller på att åtgärda efter en halv flaska vatten och en mugg cappuccino. resten är nog sömnbrist; vaknar konstigt nog fortfarande så tidigt av mig själv fast jag inte behöver. trötthet är en väldigt ambivalent känsla: jätteskönt om man får/ska/kan sova och inte alls önskvärt annars.
har en känsla av att ju äldre jag blir, ju fortare går allt. kvällar, dagar, helger, veckor, månader, årstider och slutligen år. där tar det stopp, för längre än år är svårt att föreställa sig. på ett sätt är det en bra känsla, för det betyder att jag inte har några problem med sysselsättning, men en annan del av mig inbillar sig att den behöver planerad tid för ingenting som sen såklart blir nånting. det är en ständig avvägning och jag har nog inte riktigt hittat min plats på den skalan ännu. ibland får man för sig att man är på ett visst sätt gällande en viss sak när man i själva verket kanske skulle gynnas av nåt som kallas förändring.
picnic i lördags med K och L nånstans mellan råstasjön och lötsjön. bara för att man ska ha picnic när det är sommar och varmt. bara för att jag är så bekväm att jag sällan har det. för att man ska bränna sig åtminstone lite nån gång varje sommar och för att man ska äta ballerina med fyllning som börjat smälta.
jag var med J. trevlig grillkväll med scrubblespel i lördags med hans syster och hennes pojkvän. annars utforskar vi olika delar av stockholm; har sett större delarna av gröndal och gick för första gången under och över essingeleden över till stora essingen där vi åt glass från kungsholmens glassfabrik. sen vilade vi middag (lyxigt) på ormberget innan vi invigde hans balkong med caesarsallad. men mest av allt är vi bara.
-tycker om dig. -tycker om dig mer.
när folk får reda på att man har en blogg frågar de ofta: jaha, varför då och vad bloggar du om då? oftast är det just de människorna man inte kan förklara för, inte så att de förstår iaf. länge har jag känt nån typ av tillfredsställelse av att pränta ned ord efter varandra (det brukar jag dock inte säga). jag har alltid gillat att skriva/jag har alltid skrivit väldigt mycket låter numera som en illa kliché. jag skriver om mina tankar, känslor, små och större saker i tillvaron jag observerar eller funderar över, saker jag vill, önskningar (oftast uttrycker jag mig inte ens så utförligt). jasså, jaha. och jag vet redan innan att de inte kommer förstå. man måste läsa och/eller skriva själv, annars är det lönlöst. för mig är det svårt att förstå hur man kan vara utan den upplevelsen det faktiskt ändå är att skriva nåt som man vet berör eller på motsvarande sätt beröras av att läsa nåt som nån annan skrivit med samma syfte. att det finns människor som aldrig besöker den delen av världen. som inte för sitt liv kan förstå hur man väljer att vika timtal åt att skriva, bara för sakens skull. som istället sitter och tittar på morden i midsumer. det är för mig ganska ofattbart. jag vet, jag vet, här fallerar min tro om mig själv om att jag är så tolerant och vidsynt :-)
plötsligt försvann lusten lite grand, både att läsa de bloggar jag brukar och att skriva själv. har inget behov just nu, orden kommer inte i den ström de brukar från hjärnan via fingrarna och upp på den vita (svarta) bakgrunden. de får stå tillbaka lite. för annat som tränger sig före. men det är rätt just nu, känns bra. var med J hela helgen och han tar med mig till ställen jag aldrig skulle besökt annars. och jag tar tacksamt emot, även om det ibland känns som att jag inte kan ge tillbaka, men det är bara som jag är, måste bara bli lite säkrare och inte känna mig så otillräcklig i vissa sammanhang. inte tro att folk begär mer av mig än jag begär av dem. jag tycker ju själv att det vackraste är att ge utan en tanke på att få tillbaka, på det sättet de flesta tänker på iaf. även om altruism i sin renaste form kanske inte existerar annat än i teorin, för den brahet som kommer av att man ger nån nåt är också en gåva tillbaka. och nu ska jag sluta innan jag trasslar in mig fullständigt :-)
jag skulle kunna skriva fysiska fakta som var våra fötter gått, vilken luft vi andats, vilket vatten vi sett, vilken vind som smekt oss, vilka hallon som var godast, var vi ätit från varandras tallrikar, hur många gånger mina läppar snuddat vid hans, hur lena insidan av hans armar är, var jag vilat min kropp mot hans och hur vi flätat våra fingrar men inget av det känns mer befogat än just mer än så. just nu.
det är nu. det är verklighet. och det är fjärilar.jag vill knappt skriva det, bara cirkla runt. det är lättare, och kanske också sannare, jag vet inte, att minnas detaljerna. hans händer. som vill. mig.
träffar K på perrongen. det strålar om hela henne, hon kan inte sluta le och jag inser att jag gör detsamma. jag vet för jag minns vad hon sa att hon skulle göra i helgen, men jag tror inte hon märker, bara kanske. i luften mellan oss finns massa frågetecken utlagda, och jag tänker direkt att jag måste ringa henne ikväll för att räta ut dem till utropstecken, men egenligen behövs det inte alls. för allt är glasklart, även om orden är trevande, tiden knapp och omgivningen inte rätt. för vissa personer är det svårt att inte visa, även om jag brukar vara rätt bra på att ge ett neutralt intryck, vilket nog hänger samman med min inställning om att man blir minst besviken om man inte hoppas.
ytterligare en kines har anlänt till labbet bredvid. hon är lika många år som jag, nygift, supersmal med trendiga glasögon och en silvrig ipod shuffle i midjan. hon har också en blogg. jag förstår på sättet hon pratar och tittar på mig att hon är nyfiken, intresserad. hon frågar vad jag gör på kvällarna, när jag är ledig. jag har inget bra svar. och idag sa hon att jag såg bra ut: you look great. bara sådär. it humbles me borde jag sagt men jag är inget bra på att ta komplimanger. varför måste jag alltid fundera på om de fina sakerna folk säger till mig är sanna?
jag tror hon tror jag är en sån med massa vänner, en fin pojkvän och liksom ett allmänt hyfsat ordnat liv. ibland kanske jag ger sken av att vara sån. när jag ser såna på tunnelbanan eller ute eller läser om såna är det svårt att tro vad nån sagt till mig:
-men Lina, tror du på allvar att det finns såna människor? alla har sina problem, oavsett. alla har sina ups and downs.
-jo, men det finns ju gränser. och ja, jag tror faktiskt att det finns såna människor, som är lyckligt ovetande på nåt sätt, som inte ifrågasätter, som trots allt är nöjda och glada som det är och med det de har. typ.
och nån suckar. vet att det inte är nån idé. för gällande det här är jag orubblig.
04:28 visade videoklockan inatt när det började regna, jag var vaken, tror jag hade känning, och registrerade övergången från icke-regn till regn. har kommit in i nån konstig rytm där jag lägger mig sent och vaknar vid den tiden på dygnet, trött men ändå vaken, vilket resulterar i att jag är så sablans trött sen på morgonen och större delen av dagen, trött ända in i magen, så att det är jobbigt att andas, blinka, stanna och börja gå igen om nån idiot inte förstår (stockholms) gångtrafikregler. koffein hjälper föga, har alltid varit så tolerant mot den annars så snälla drogen.
bror M hörde äntligen av sig och undrade om vi skulle luncha. blev sallad med citronmarinerad lax (som var ovanligt god) ute på en restaurang på flemminggatan, och sedan promenerade vi i det varma vädret fram och tillbaka till polishuset eftersom han skulle hämta sitt pass. du är ute i väldigt god tid, sa jag till honom. han och hans flickvän P åker till italien (sardinien och florens) imorgon. vad då, jag kunde ju hämtat det imorrn! svarar han lika lätt som ett blad som blåser i vinden eller med en självklarhet likt den vinden smekte mina kindben på vägen hem med.
fick ett vadderat kuvert från cdon igår vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag inte beställt nåt. trodde det skulle innebära mer trassel med deras icke så eminenta kundtjänst, om man nu kan kalla en som endast existerar mejlledes för det. men det visade sig att det var en skiva jag beställt för två månader sen och som jag efter lite krux fick en ny skickad till mig eftersom den första de skickat av nån anledning inte kom - förrän nu då. så nu har jag två, men betalt för en. och med tanke på hur mycket tid jag fick lägga ned för att få en ny och med pengar som drogs hit och dit tänker jag inte skicka tillbaka den! från början var det mamma och pappa som skulle ha den, men nu har jag också en isolation years - sign sign. deras myspace finns här.
igårkväll tjej/födelsedagsmiddag hos K, vilket jag såg fram emot och det var kul också, delvis för att det var lite andra och nya människor där. som vanligt noterade jag dock att vissas drag kvarstår men jag håller på att lära mig att inte bli irriterad utan bara ta det som en påminnelse om att själv alltid försöka vara ödmjuk och lyhörd. jag letar inte efter felfria människor, jag letar efter människor med rätt brister. tiden gick ovanligt fort och det kändes tidigt fast det var sent när jag åkte hem. det var mörkt fast ändå ljust ute och fast det var kallt kändes det varmt, nästan lite på gränsen till sällsamt; om mitt liv hade haft ett soundtrack skulle ett av spåren passat in. konstigt nog var jag inte ens särskilt sovtrött när jag kom hem, tog istället fram kameran och lekte lite och såg en stegbrandbil som klockan 02:28 körde förbi med blå saftblandare. 
och idag har verkligen bara varit en skön slappdag. försökte redigera lite foton men som vanligt tröttnade jag genast när det inte gick som jag ville att magnetlassa runt objekt och jag inte hade nån att fråga. är den otåliga typen som föredrar att ha nån sittandes bredvid som kan det jag behöver veta :-)
hon är närmast aristokratisk i sin intelligens, otålig och snabb. ställer höga krav. ibland osäker och blyg. ibland slingrande sig kring en lögn. men det är bara bristande rutin på livet.
(ur Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud)
jag går med rak rygg, ut/bakåtsträckta axlar och med hakan kanske en aning för mycket i vädret (det är nog pretty much it resultatet av musklerna jag byggde upp förra året; att jag fått en annan hållning). du går som om du ägde världen, säger J på jobbet till mig med ironi i tonfallet. han har den typen av jargong som gör att man tar rätt mycket av det han säger och gör med en nypa salt, men jag gillar honom, han är en bra förebild gällande att inte be om ursäkt för sig själv. för varför skulle jag? det gör jag ändå tillräckligt. fullt ut, utan minsta tvivel, tar jag det han säger som en komplimang. med ett barns självklara sätt att ta för sig är det ibland bra att låta påskina att man är säkrare än vad man känner sig.
ta hand om dig lilla linis
det är nästan så att jag bli tårögd, okej, vissa andra saker bidrar också till det, men ändå. tack L. på nåt sätt blir våra msn-konversationer alltid så genuina. i vanliga fall gillar jag inte sympatifraser men när de kommer från henne känns det aldrig krystat eller oäkta.
och fast jag inte borde lyssnar jag fortfarande på den hemskt destruktiva musiken (föregående inlägg). det passar på nåt sätt in här och nu.
(igårkväll)jag befinner mig mittemellan. mellan dröm och vakenhet. jag är så trött att jag vet att jag kommer somna innan jag hunnit tänka alla tankar jag tänkt tänka. ändå blandas de med andra som mitt undermedvetna plockar fram åt mig. jag ser mig själv, K och L när vi cyklar i bredd på en smal grusväg, vi är omkring tio år gamla och det är väldigt ljust ute, kanske tidig sommar. vet egenligen inte om det är ett minne eller nåt jag själv byggt ihop i efterhand när vi pratat om det. det oundvikliga sker iaf - L ramlar för att vi cyklar alldeles för nära varandra. när man är tio är man inte så bra på att förutse sånt. ens värld är inte så breddad. ska inte vara. jag ser S och mig själv sittandes på huk över brunnar, från vilka vi med stor upptäckarlust fiskar upp saker med en stor magnet vi hittat.
(idag)
även om jag tidvis var ett väldigt lekande barn fanns tidigt stråk av den där medvetenheten jag ibland önskar jag inte hade så mycket av. jag och mamma har pratat om det; att hon kanske delgav mig för mycket för tidigt. hade aldrig tänkt på det så, jag tog ju emot, men hon menade ändå att det var hennes ansvar som förälder. svårt - såklart det är svårt - att leda en annan människa rätt här i livet. dock skulle jag aldrig vara rädd av just den anledningen, som jag tror många andra kan vara. för just det kommer jag aldrig tänka eller tycka att hon gjorde fel, för andra saker, men inte det, även om det ledde till att vi kom att stå varandra så nära, vilket jag nu först på senare år blivit ambivalent till. det är inte alltid bara av godo att ha en så nära relation till sina föräldrar, även om jag vet att det finns människor som önskar sig just det.
trots är det lustigt hur olika syskon kan bli. bror M hamnade mycket mer i mitten och jag lite mer utanför huvudstråket. bror N också, fast på ett helt annat sätt, så det kan inte riktigt räknas. ibland frågar jag om de hade velat ha en annorlunda dotter, och det är kanske mest för att jag är i behov av bekräftelse. och jag vet ju svaret, så väl att jag ibland blir tårögd bara jag tänker på. men sen - vad är normal? helt sån vill jag ju inte vara heller. sådana diskussioner blir alltid så svåra. hur många standardavvikkelser accepteras? och det beror ju också på omgivningen, jag har ju träffat människor som delvis är som jag, de finns, men ibland känns de lite väl få. mycket handlar om att hitta rätt där och sist men inte minst handlar det om att tro på sig själv. eller iaf låtsas att man gör det.
