fleeing away from what bothers you most.

jag går med rak rygg, ut/bakåtsträckta axlar och med hakan kanske en aning för mycket i vädret (det är nog pretty much it resultatet av musklerna jag byggde upp förra året; att jag fått en annan hållning). du går som om du ägde världen, säger J på jobbet till mig med ironi i tonfallet. han har den typen av jargong som gör att man tar rätt mycket av det han säger och gör med en nypa salt, men jag gillar honom, han är en bra förebild gällande att inte be om ursäkt för sig själv. för varför skulle jag? det gör jag ändå tillräckligt. fullt ut, utan minsta tvivel, tar jag det han säger som en komplimang. med ett barns självklara sätt att ta för sig är det ibland bra att låta påskina att man är säkrare än vad man känner sig.