Jag är - anser mig vara, försöker vara - ganska obrydd om saker. Fysiska ting. Som vanligt vet jag inte riktigt varför eller hur det kommer sig. Jag känner bara att det begränsar en, skapar behov som inte alltid finns. Får en att fokusera på fel saker (saker som egentligen inte betyder särskilt mycket). Om man tänker efter. Eller så värjer jag mig bara mot det allmänna idealet och media som talar om för oss hur vi ska förstärka och framhäva och förverkliga oss själva genom att konsumera, alltid ha en pryl på önskelistan.Jag vill äga förmågor, inte saker. Och självklart behövs det vissa prylar på vägen. Just nu längtar jag lite efter min nya kamera som jag beställt och jag gillar min dator därför att de är verktyg för skapande och inspiration. Jag vet inte om det kanske är lite tragiskt men jag skulle kunna ge bort alla mina saker utan att bry mig särskilt mycket, därför att jag medvetet har alla minnen ristade inom mig, så att ingen ska kunna ta dem ifrån mig.
Sanningen är att med tiden är det det enda vi alla kommer vara för varandra ändå. En samling minnen. En del hjärtliga, en del grymma och så en del lite sådär lagom intressanta. Som kanske lagrats i nåt fack omedvetet, till skillnad från vissa andra som man bokmärker redan i presens.
Men slutligen är det minnena som gör oss till dem vi är, och till dem vi kommer att bli.
7 kommentarer:
Känner du aldrig rädsla över att inte minnas exakt rätt?
Inte rädsla, för jag vet ju redan att jag inte alltid gör det, och således att det är okej ändå. För de viktigaste och mest speciella tillfällena finns ändå inget annat sätt att spara säkert än inom en.
Teoretiskt skulle det gå ibland. Jag tänker på vad mmänniskor säger, det skulle man kunna spela in och på så sätt föreviga orden.
Iofs sant :-) men jag föredrar nog ändå att ha det inom mig. Helhetsupplevelsen och ens egen uppfattning av verkligheten, som man säkerligen modifierar, ibland omedvetet, kommer liksom bäst till sin rätt inne i en. Jag vill inte ta risken att minnena ska krocka med hur det VERKLIGEN VAR, om du förstår hur jag menar?! Detta både på gott och ont, beroende på hur man tolkar saker och ser på sig sj inifrån och utifrån. Hur tydlig var jag nu på en skala? :-)
En skillnad mellan oss där, för jag vill minnas hur det verkligen var, den objektiva sanningen. För att det i min värld ska definieras som till exempel ett sant lyckligt ögonblick så bör min upplevelse sammanfalla med den upplevelse jag skulle få om jag tittar tillbaka mer objektivt på situationen, det vill säga så objektiv som jag själv kan bli. I jakten på sann lycka och sann lycka måste grundas på reella föreställningar.
Fast kanske bör jag tänka på att jag sällan läser om en bok.
Är inte så säker ang den där skillnaden. Uttryckte mig nog lite fel när jag skrev VERKLIGEN VAR. Mina minnen stämmer oftast med det som är om jag tittar tillbaka så objektivt jag kan. Det jag tänkte lite på är att tex kort och videofilm inte alltid speglar det man upplevde/minns därför att den typen av "spara-maskiner" saknar vissa dimensioner som man bara kan lagra som människa.
Ja, det bör du tänka på! De gånger jag gjort det har jag blivit besviken.
Kan hålla med om att vissa "hjälpmedel" gör att dimensioner förloras. Men jag har en tro på att man kan utveckla den perfekta återgivningen, att försöka förmedla upplevelsen på något sätt i nuet, så att man sedan kan plocka fram situationen för vidare analys. Samtidigt är det alltid en avvägning. Att till exempel leva livet genom en kameralins påverkar till exempel negativt hur nuet uppfattas.
Skicka en kommentar