Ovetandes varifrån har jag en förkärlek för cancer - och andra farligasakersomförändrademittliv - böcker. Den senast lästa i raden i den kategorin i bokhyllan är ...och jag vill leva av Ulrika Sandén som handlar om tiden i hennes liv då hon fick en hjärntumör. En liten parantes är att jag tycker svenskan saknar ett bra ord för att beskriva när man insjuknar i nåt. Alla former av verbet få har en alldeles för positiv klang som inte borde fläckas ned på nuvarande sätt. För mig handlar alla dessa böcker om liv. Liv trots att... liv trots allt... här kan jag rabbla upp massa exempel men jag låter bli det. Till syvende och sist är det ändå tillräckligt för den som tycker sig vara drabbad. In i märgen sargad men trots det alldeles livs levande och ödmjukt beredd att leva (stulen strof jag läste nånstans nån gång och som fastnat i mitt bibliotek över minnesvärda ordkombinationer). Utvald. En enorm lättnad efteråt. Minns just det där efteråt. På tyskan i gymnasiet såg vi en film om en flygplanskapning och jag skrev om just det, för det fascinerade mig så.
För er som inte förstår ett ord tyska, och för nån annan också kanske, dök rubriken upp i mitt huvud bara sådär när jag tänkte på hur jag skulle få fram det jag tycker finns i bilden - ömtålighet/varsamhet/tacksamhet/uppskattning/se det lilla i det stora - i ord. Empfindlich als Porzellan betyder ömtåligt som porslin och jag minns det därför att jag använde just det uttrycket som rubrik på en annan text jag skrev på tyskan i gymnasiet.
Men det jag egentligen tänkt att det här inlägget skulle handla om - innan jag började sväva ut lite väl mycket - var ett citat från ovan nämnda cancerbok: Och trots allt, ..., kan jag faktiskt njuta. Den funktionen har jag kvar och den vårdar jag ömt! Jag beundrar henne för det samtidigt som jag undrar lite hur man hittar funktionen om man glömt. Och tänker att de viktigaste förmågorna av alla måste vara att kunna älska och att kunna njuta. Känna lust till nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar