lekande barn?

(igårkväll)
jag befinner mig mittemellan. mellan dröm och vakenhet. jag är så trött att jag vet att jag kommer somna innan jag hunnit tänka alla tankar jag tänkt tänka. ändå blandas de med andra som mitt undermedvetna plockar fram åt mig. jag ser mig själv, K och L när vi cyklar i bredd på en smal grusväg, vi är omkring tio år gamla och det är väldigt ljust ute, kanske tidig sommar. vet egenligen inte om det är ett minne eller nåt jag själv byggt ihop i efterhand när vi pratat om det. det oundvikliga sker iaf - L ramlar för att vi cyklar alldeles för nära varandra. när man är tio är man inte så bra på att förutse sånt. ens värld är inte så breddad. ska inte vara. jag ser S och mig själv sittandes på huk över brunnar, från vilka vi med stor upptäckarlust fiskar upp saker med en stor magnet vi hittat.

(idag)
även om jag tidvis var ett väldigt lekande barn fanns tidigt stråk av den där medvetenheten jag ibland önskar jag inte hade så mycket av. jag och mamma har pratat om det; att hon kanske delgav mig för mycket för tidigt. hade aldrig tänkt på det så, jag tog ju emot, men hon menade ändå att det var hennes ansvar som förälder. svårt - såklart det är svårt - att leda en annan människa rätt här i livet. dock skulle jag aldrig vara rädd av just den anledningen, som jag tror många andra kan vara. för just det kommer jag aldrig tänka eller tycka att hon gjorde fel, för andra saker, men inte det, även om det ledde till att vi kom att stå varandra så nära, vilket jag nu först på senare år blivit ambivalent till. det är inte alltid bara av godo att ha en så nära relation till sina föräldrar, även om jag vet att det finns människor som önskar sig just det.

trots är det lustigt hur olika syskon kan bli. bror M hamnade mycket mer i mitten och jag lite mer utanför huvudstråket. bror N också, fast på ett helt annat sätt, så det kan inte riktigt räknas. ibland frågar jag om de hade velat ha en annorlunda dotter, och det är kanske mest för att jag är i behov av bekräftelse. och jag vet ju svaret, så väl att jag ibland blir tårögd bara jag tänker på. men sen - vad är normal? helt sån vill jag ju inte vara heller. sådana diskussioner blir alltid så svåra. hur många standardavvikkelser accepteras? och det beror ju också på omgivningen, jag har ju träffat människor som delvis är som jag, de finns, men ibland känns de lite väl få. mycket handlar om att hitta rätt där och sist men inte minst handlar det om att tro på sig själv. eller iaf låtsas att man gör det.