Så mycket enklare och skönare allt skulle vara om just de människor man ville också ville en tillbaka lika mycket. Bekräftelse. Eller nåt. Jo, fast nåt mer också.När man vill mer än. Vill fast man egentligen inte borde. Inte om man ser på det logiskt och rationellt. Men samtidigt är det nåt inom en som fortsätter att vilja, det är nåt väldigt litet, men det finns där, som nåt fysiskt flytande. Eller egentligen nåt väldigt fast. Som en klump som allt som oftast gör sig påmind genom att tränga sig fram fast man försöker svälja bort den gång på gång.
Jag tycker nog alldeles för mycket om för mitt eget bästa. Jag förstår mig inte på.
Så många ställen är minerade. Vissa kan jag ana i förväg och kanske på så sätt undvika men andra ploppar upp utan förvarning och smärtar djupt fast samtidigt ytligt. Trots att jag ibland vill har jag svårt för att gråta. Varför är det så?
Så.
Det jag skulle behöva mest just nu är nån som höll om mig hårt och sa att allting ordnar sig. Och att jag skulle tro på det också. Ska det vara så himla svårt?!
3 kommentarer:
Sådär känner vi alla *kramar om riktigt hårt* (och säger att allt ordnar sig) Det tar tid, men det blir bra i sinom tid.
Jag har ett sådant där labyrintspel. Den där banan är svår att klara. Spänningen att försöka och besviklesen att trilla dit. Men den går att klara.
S: Tack! Hoppas det.
M: Mm, det där är bror M:s gamla som jag fotat. Jag var aldrig särskilt intresserad, hade inte den sortens tålamod, tror jag. Jag ville att saker skulle gå snabbt, och det sitter nog kvar rätt mkt ännu. Ngt att jobba på, kanske.
Skicka en kommentar