I den mörka gnistrande kalla novembernatten översköljs jag av en känsla, en vilja, en önskan att skriva. Att foga samman ord till vackra sällsamma meningar, till något som går in i den som sedan läser.
En känsla. Ein Gefühl. En følgelse, som jag tror det heter på danska. Något som följer en, något jag kan känna sitter någonstans vid eller i bröstbenet. Däri har jag min skatt. Därifrån går en länk upp till hjärnan och detta bildar vad jag skulle vilja kalla jag.
Ljudet som når mig när cykeln glider från asfalt till grus är nog snarare en känsla. En mycket speciell väntad medveten känsla. Detta ljud går liksom in i öronen och vidare till bröstbenet. Reflektionen av detta ljud gör jag varje gång asfalt möter grus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så vackert skrivet. Jag känner att vi är lika. Vemod är vackert. Som vackrast när det blir en naturlig följd av uppriktighet. Vemodet är nödvändigt att leva ut.
Rosa är fint. Jag tycker om din blogg. Jag tycker om bloggar fast än jag bestämt mig att jag inte tyckte om bloggar innan jag läst några. Så blir det ibland. Jag har själv funderat på att starta en blogg. Kan inte bestämma mig för om jag vill offentliggöra mina tankar även för människor som jag inte själv valt. Fast det troliga är väl att "andra", än de man känner och tipsar, inte skulle hitta till bloggen?
Tack, får jag väl säga. Jag känner också att vi är lika, kanske därför vi hållit kontakten, trots att vi inte ses så ofta. Våra mejl berättar så mycket, och det känns som att vi verkligen känner och förstår varandra. Nu kommer jag osökt in på det här med att dela med sig, bli för personlig med folk man kanske inte vill vara det med. Men som med mycket annat är det en balansgång. En avvägning man får göra. Jag tror inte heller så många "andra" hittar till ens blogg.
Hallå, jag tittade in här via Google för en stund sedan.
Som ett levande exempel kan jag meddela att internet absolut inte är en plats där man ska förvänta sig vara obemärkt. Visst finns det massor av sidor som man kan tycka skulle väcka mycket mer intresse, men det finns också så ofantligt många åskådare, och sannolikheten att en varierad blog aldrig skulle hittas är nog ganska liten.
Därmed inte sagt att man inte ska kunna skriva sina tankar i en blog. Nog ska man det! Med förnuft, som alltid...
Det som egentligen föranleder denna kommentar är en missuppfattning som jag inte kan låta stå oemotsagd. Nu är jag dock ingen språkexpert så jag får också använda en brasklapp. Det jag skriver nedan är min uppfattning och endast ägnat som inspiration för fortsatt fördjupning.
Ordet "følgelse" finns inte självständigt i danskan (men i sammansättningar som "efterfølgelse") och så är det i norska med. Som feltryck är det däremot förlåtligt.
Ordet "känsla" har på många språk en flertydig innebörd. Menar du den fysiska förnimmelsen, den kognitiva sinnesstämningen, ...? Danskan ger översättaren samma svårighet:
http://da.wikipedia.org/wiki/F%C3%B8lelse
Efter den pekpinnen kan jag inte låta bli att skriva något om innehållet också:
JAG gillar ditt sätt att föra ord, även om jag inte känner igen mig i dem. Jag är en sådan som vill skriva allt och egentligen inte förstår att förnimma känslor och det enkla utanför sitt sammanhang.
Skicka en kommentar